Varför litar man på folk för, egentligen? De flesta sviker och till slut vet alla om ens djupaste hemligheter.

Varför berättar man saker som man inte vill att någon över huvudtaget ska veta att man gjort? Man vet att det är fel och att man antingen får sneda blickar eller bestämda ord tillbaka. Ändå berättar man..

Och vad har det tagit åt mig? Jag gör saker jag alltid sagt att jag aldrig ska göra. Och jag menar aldrig.

Varför kan man inte hålla saker för sig själv? Varför är det så tungt att bära? Det blir aldrig som man förväntat sig när man berättat ändå. Ändå förväntar man sig.

Och varför ska jag tänka så mycket hela tiden?

Varför ger jag alltid alla en andra chans, en tredje chans etc? Har någon gjort bort sig och inte repar sig efter andra chansen så får det vara nog. Jag är så dum ibland och ser gott i alla.

Ibland önskar jag att jag inte var jag. Att jag fick byta för en dag. Vara någon annan. Tänka som någon annan. Inte vara mig själv.