Det är onsdag. Det är en dag kvar tills vi åker. Hade jag kunnat, hade jag spolat fram tiden. Jag behöver verkligen komma bort. Jag behöver vara med min familj som jag vet aldrig kommer svika mig och som aldrig kommer vända om och gå (Kicki är inräknad).

Är så sjukt glad över att vi syskon har den kontakten vi faktiskt har. Hur dumt det än känns så tror jag att det är tack vare allt som vart. Allt som hänt sedan 2003. Året då allt började och vi blev allt starkare, tillsammans. Vi går aldrig själv, vi har alltid varandra.

Kan ni fatta att det är åtta år sedan? Det är sjukt lång tid. Fasaden vi skapat på vägen har gått över till en mur av sten. Vad som finns inuti vet ingen. Det man ser är utsidan. Vi är lika duktiga allihopa på att hålla fasaden uppe. Men ibland brister det. Som för vilken människa som helst.

Kan verkligen inte sluta grubbla. Men bättre jag gör det i text än överallt annars. Lastar av mig lite granna så jag kan vara den glada personen jag egentligen är.