Det kommer bli bra!
Nu är jag på lite bättre humör. Konstigt hur mycket bättre Papa Roach kan få en att må. Kanske inte fungerar på alla, men på mig fungerar det.
Det är inte långt alls kvar tills jag flyttar. Dock känns det som en evighet. Det är 28 dagar kvar till jag har någonstans att vara. Det är 28 dagar kvar tills jag kan komma hem och känna mig hemma. Det är 28 dagar kvar tills jag kan göra precis vad jag vill utan att få dåligt samvete. Det är 28 dagar kvar tills jag kan leva mitt liv precis som jag vill leva det.
Jag blir glad då jag tänker på det. Jag blir tårögd. Jag kännner mig så grymt lycklig.
Johanna
Varför har man förväntningar?
Varför har jag alltid så höga förväntningar? Jag blir bara ledsen och besviken. Detta handlar om helt allmänt. När lär man sig?
Jag skulle kunna sitta här och skriva ett jättelångt inlägg men jag känner varken att jag vill eller orkar.
Får se om det blir som det är tänkt imorgon.
Johanna
Massa tankar!
Jag känner mig glad men samtidigt känner jag mig nere. Det är en jobbig känsla.
Snart börjar jag gråta också, men varför? Jag har ingenting att gråta över. Eller har jag?
Jag hade det hur bra som helst i fredags. Jag hade roligt. Jag hade så sjukt roligt. Det behövs inte mycket. Det räcker att jag får umgås med människor som betyder mycket för mig.
På lördag fyller Jacqueline 20 år. Jag vill ge henne någonting bra men jag är så dålig på presenter. Jag har några dagar på mig att komma på något.
Filmkvällen med Madde och Martin var precis vad jag behövde igår.
Jag älskar min familj och jag älskar mina vänner. Jag förstår inte varför jag är så dålig på att umgås. Jag kan inte bli så mycket mer lycklig än vad jag är med min familj och mina vänner.
Snart är uteserveringarna på plats. Om dem inte redan är det. Jag gruvar mig. Jag gruvar mig för att gå förbi uteserveringarna där många sitter i solen med ett glas vin. Så fort jag ser vin har jag lust att gå fram och slå undan glaset. När jag är på systemet försöker jag hålla undan mina blickar från vinet. Det är jättejobbigt.
Vinet raserade min familj. Inte ens vi syskon höll ihop. Vi stängde in oss i varsin bubbla. Jag kommer ihåg vad jobbigt det var. Nu har vi kontakt igen och umgås så mycket vi bara kan. Det är fortfarande jobbigt. Det är så mycket minnen från den mörka tiden. Minnen som vägrar försvinna. De vägrar släppa taget.
Jag skulle vilja prata ut. Berätta varenda detalj. Då kanske klumpen i magen försvinner. Men jag kan inte prata ut om det. Jag ger minsta möjliga info. Jag ger den informationen som får folk att inte vilja fråga.
Jag vet att det finns människor som varit med om värre. För mig, finns det inget som klår detta. Så klart om jag skulle mista någon nära men annars har detta varit så sjukt tungt. Det är det fortfarande.
Vi var så tajta allihopa. På en kort tid kom vi ifrån varandra så långt att vi betedde oss som främlingar mot. Jag vill aldrig att det händer igen. Jag ska göra allt i min makt att det ite händer igen.
Johanna
Lätta på trycket!
Jag vet inte vart jag ska ta vägen. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag vill bara lösa allt men jag kan inte göra någonting.
Jag har sms:at med mamma nu på morgonen. Hon ringde upp efter ett tag. Jag älskar min mamma. Oavsett vad som händer, älskar jag henne så grymt mycket. Jag mår dåigt då hon gråter. Det finns inget värre än då mamma gråter. Samtidigt vill jag göra allt jag kan i min makt för at hjälpa henne. Jag vill trösta henne och få henne glad.
Jag vet hur det känns att bli slängd i soporna av den man älskar. Det är bland det jobbigaste som finns. Jag måste ändå erkänna att jag hade tur. Jag är glad nu och jag känner mig lycklig. Jag har personer i min omgivning som bryr sig om mig och gör allt för mig. Jag vill inte ha tillbaka det vi hade.
För att komma till saken. Jag kan inte respektera mammas gubbe, jag tänker inte ens försöka. Min mamma slängs i soporna om och om igen. Hon älskar honom högst på denna jord men han bryr sig bara om sig själv. Han är 65 år men beter sig som en kille på 18-20 år som vill ha den snyggaste tjejen för status men sedan skall göra det han gillar bäst. Supa. Dag ut och dag in. Han struntar i hur min mamma mår.
Vi har samma blod. Jag vet hur hon mår. Hon behöver inte gråta för att jag ska veta att hon har det jobbigt. Det känns när hon har det jobbigt.
När jag pratade med mamma i morse frågade jag om jag fick prata med honom. Jag vet att jag kan sänka honom. Jag gjorde nog det också. Han tycker att Mathias behandlat mig fel och har satt Mathias på en egen låg nivå. Jag satte nyss mammas gubbe där. Han är inte ens värd att nämnas vid namn. Jag sade att han är på exakt samma låga nivå som Mathias men att mammas gubbe har chansen att jobba sig uppåt.
Du har en chans, ta den, annars går hon sin väg. Det vet du lika bra som jag.
Jag började skirva detta inlägg för mer än en timme sedan. Jag ringde upp pappa och vi pratade i över en timme så därför publicerar jag nu.
Tack pappa för att du finns ♥
Johanna
Jag försöker att inte bry mig!
Jag kan inte vara dum mot dig. Jag kan inte vara dum mot dig när du är ledsen, inte heller då du är glad.
Du har gjort många misstag i ditt liv. Du vet säkert inte alla dessa själv men jag kan sitta här och göra en lång lista om det skulle behövas. Nu behövs inte det så vi skippar det.
Jag hatar att du säger att du inte skall göra det, sedan gör du det. Jag hatar att jag är precis likadan. Jag vill inte vara som du, jag vill inte vara lik dig samtidigt som jag är stolt över att vara lik dig.
Du har kommit långt. Du har blivit mycket bättre. Du har sett till att jag är den personen jag är idag. Jag har det bra, jag mår bra. Det spelar egentligen ingen roll vad som händer. Jag har ändå varit med om det som är bland det värsta. Jag blev av med min mamma. Som tur var fick jag tillbaka henne. Det är inte många som har den turen/chansen.
Du gick från att vara mamma till att vara en främling, till att vara mamma igen. Det känns bra och jag önskar att alla hade den turen.
Nu ska jag klä på mig för jag ska strax bege mig in till stan då det blir mjukglass i solen om mjukglass-luckan fortfarande har öppet. Blir en timme med Madde på stan. Inte speciellt lång tid men bättre än inget!
Johanna
För mycket funderingar!
Alltså, jag vet inte vad jag ska göra med alla mina funderingar. Jag kan inte få ner dom i ord här, heller inte i muntliga ord. De har vällt över kanten och där ligger dom tills dem ruttnar. Dålig stil. Jag måste bli bättre på att uttrycka mig eller så får jag sluta med att fundera på ett tag så jag hinner med mig helt enkelt. Hmm....
Funderingar och trams jag har om Mathias och hans beteende tänker jag försöka lämna utanför bloggen framöver. Visst han kommer skymta här och där då vi är vänner men inget snack om vad störd han är för de vet alla redan. Hela Sundsvall vet nog vilken idiot han egentligen är. Men så klart har han sin charm också som alla andra. Man vill ändå ha honom där som sin vän. Slut på sådant snack var det ja. Slut!
För att hoppa till något annat så älskar jag att få uppmärksamhet. Det spelar ingen roll vem (i stort sett) som ger mig uppmärksamheten. Jag är bara glad att jag får den. Så har jag alltid varit och kommer alltid vara. Jag hatar att vara åtsidosatt. Jag vill inte vara i centrum heller. Jag vill vara lite ovanför lagom, i skalan. Där trivs jag.
Dock tycker jag att det är konstigt då en människa funnits i mitt umgänge under en lång tid men inte kan kliva fram förns nu. Så klart förstår jag. Man pratar inte med någon som är upptagen, eller något.
Visst, jag älskar uppmärksamheten jag får nu. Jag vill ha den men helst av allt vill jag bara ha uppmärksamhet av en person. Jag vet inte vem den personen är ännu men det får vi se så småningom.
Jag vet att jag är töntig. Men jag måste få inbilla mig. Jag tycker inte om singellivet. Anledningen till det kan vara för att jag inte ger det en chans. Så jag skall ge det en chans. Men som sagt. Jag kommer inte vara lös. Så alla, förvänta er inte det.
Johanna
Lögnare!
Där sitter man och svarar så ärligt det bara går på dessa oändliga frågor. Då jag frågar tillbaka får jag först inget svar. När jag väl får svar förväntar jag mig så klart att det är sant.
Några dagar senare så försäger sig personen i fråga. Problem att vara ärlig? Varför skall jag svara på dina frågor om du inte kan svara på dem? Och varför skall jag svara på mina frågor då inte du gör det?
Som jag känner nu vill jag aldrig mer se dig. Jag vill inte höra ditt namn och jag vill glömma allt vi haft. Jag vill inte ens vara din vän. Inte för svaren jag får på frågorna utan på grund av dina lögner.
Jag vill inte ha dig tillbaka och jag blir inte ledsen för att du är med andra. Jag bli ledsen för att du ljuger för mig. Jag har det bra utan dig och som sagt, jag vill inte ha dig tillbaka så inbilla dig inte det är du snäll.
Fortsätt med ditt nya liv. Jag avundas dig inte.
Johanna
Hur kunde jag?
Jag har gett upp mycket under tiden jag varit tillsammans med Mathias. Jag får skylla mig själv så klart men jag gjorde det för oss. Det är mycket jag ångrar nu.
Till exempel; när jag bodde i Ljusdal umgicks jag jämt med en kille som hette Andreas Käck. Han är tre år äldre än mig och han var som en storebror till mig. Jag for till och med ner till Ljusdal på hans student då jag bodde i Sundsvall. Jag visste att han inte skulle ha möjlighet att träffa mig under dagen men jag gjorde det i alla fall. Han var ju min bästa vän.
Dagen efter hans student fick jag träffa honom och det är den senaste gången jag träffade honom. Vi sade hejdå då han gick in i lumpen. Efter det flyttade han till Stockholm. Vi hade kontakt hela tiden tills jag blev tillsammans med Mathias som inte riktigt tyckte om att jag hade kontakt med Andreas. Han sa det inte rätt ut men jag märkte det på honom. Jag valde då att inte prata med Andreas istället för att förklara för Mathias (återigen) hur det låg till. Att jag gav upp så lätt, jag förstår inte det.
Här sitter jag idag och ångrar mitt snedsteg. Jag ångrar mig lika mycket nu som jag gjort hela tiden under dessa tre år.
Killkompisar är bland det bästa som finns. Inget krångel. Bara för att man är vänner betyder det inte att man har, kommer eller vill göra något med varandra. Killar är mycket lättare än tjejer. Jag tror det flesta tjejer håller med mig också.
Johanna
Varför envisas man?
Jag vill inte visa mig svag. Jag ville inte vara sämre än någon annan. Vilket jag inte är. Oavsett hur dåligt jag mår så är jag inte sämre än någon annan. Man kan inte må bra jämt.
Jag springer fram och tillbaka i lägenheten hela tiden. Hämtar grejer där och packar ner dem i en låda här. Detta är asjobbigt. Jag vill inte flytta. Eller, jo, det vill jag. Men jag vill inte behöva flytta.
Just nu sitter jag på golvet i vardagsrummet och känner hur det bränner under ögonlocken. Jag vill inte gråta. Det tjänar ändå ingenting till. Jag kan sitta här medans mina vänner (jag vet inte ens vilka vänner jag har kvar efter Mathias och mitt uppbrott) roar sig med utgång och bilträff och allt vad det är ikväll. Jag kan sitta här och packa nästintill alla mina grejer.
Så, nu har jag släppt på trycket. Nu blir det till att fortsätta packa.
Johanna
Tankar på högvarv!
Jag vill inte vara ensam men tänker heller inte stressa med att hitta någon. Det blir bara fel då. Jag tänker heller inte leka runt. Sådan är inte jag och kommer heller aldrig bli.
Jag vill tatuera mig. Jag är stupsäker på vad jag vill ha och har varit det ett bra tag nu. Jag har aldrig känt mig så säker. Helst av allt skulle jag vilja göra den nu på momangen. Men det går inte riktigt.
Jag vill ha min egna lägenhet. Inreda den som jag vill ha den. Mysa ner mig i min soffa med de folk jag tycker om. Laga vilken mat jag vill och kolla på tv när jag vill utan att någon kan klaga. Hit hem har de sprungit folk som inte har något här att göra. Till och med folk som inte känt någon här. Det ska bli så skönt att slippa.
Jag har underbara vänner och det är värt att nämnas.
Nu skall jag filosofera lite för mig själv innan jag somnar.
Godnatt!
Johanna
Förhoppningar, ja eller nej tack?
En utav de tankar som snurrar och som jag inte vet om jag vågar tro på är angående mamma. Min mamma har kommit tillbaka. Hon kanske inte är den mamma hon var när jag var liten men det är hårt att förvänta sig det av henne. Jag vet att hon varit med om mycket. Det hon gjort är så klart inte okej oavsett men hon försöker i alla fall. Bättre sent än aldrig.
Vi pratas vid flera dagar i veckan, ofta flera gånger dagligen. Hon har funnits där för mig den senaste tiden som hon aldrig funnits där för mig innan, någonsin. Detta känns jättebra.
Jag har alltid haft min pappa och han är världens bästa. Nu har jag min mamma tillbaka också. Dock kommer jag nog aldrig varken kunna eller våga lita på henne fullt ut. Jag har inte så höga förhoppningar längre. Jag har lärt mig den hårda vägen att helst inte ha några förhoppningar överhuvudtaget. På så vis kan det inte bli lika dåligt som det kan bli om man har förhoppningar.
Därför kan jag verka negativ och det kanske jag är. Jag vågar inte riktigt vara positiv. Jag är ofta glad och jag kan vara positiv då det sker bra saker för andra men jag vågar inte lita på att något bra händer mig.
Därför är denna nyhet om lägenheten så grymt stor för mig. Tack vare att jag är den jag är, tack vare det fick jag lägenheten och det känns bra. Alla ni förstår nog inte vad detta har med saken att göra och det behöver ni inte göra heller, för det är inte det som är poängen.
Jag skall jobba på att bli den människan jag en gång var. Glad och positiv. Den människan glimtar fram ibland. Det märker ni då jag sprudlar av lycka och glädje. När jag ställer frågor och säger massa knäppa saker. Då är det jag rakt igenom.
Personen som sitter och surar och är negativ är inte jag. Eller på ett sätt är det jag. Den rädda sidan av mig som tagit sig över på den självsäkra sidan. Jag kommer komma tillbaka helt och det är därför jag kan skriva det. Därför vill jag skriva det.
Här kan du glömma allt. Mormor och Morfars sommarstuga i Morvall.
Johanna
Virr varr!
Blandade känslor om allt. Kanske är detta bra. Allting har hur som helst en mening. Vad väntar bakom hörnet? Kommer allt lösa sig? Kommer allt bli bra?
Jag väntar tålamodigt och ser.
Johanna
Söndag. - 28 februari 2010!
Jag har så mycket känslor jag skulle behöva lätta på. Jag går runt och är tårögd hela tiden och försöker att knipa igen så att jag inte börjar gråta.
Det värsta jag vet är att inte komma i första hand av den personen jag älskar och att bli tagen för given. Jag vill också bli tillfrågad. Känna att personen vill att jag, just jag, skall genomföra tjänsten.
Jag vet inte hur jag ska uttrycka mig men igår kändes det som att alla var emot mig förrutom familjen i Matfors och pappa. Jag dög inte för andra personer men allt skulle bli bra. Allt blir inte bra på två röda. Det måste ske förändringar. Jag väntar fortfarande på dessa men hur långt jag än ser så skymtar jag inte förändringarna.
Jag kände inte att jag hade någon överhuvudtaget att ringa i natt. De flersta sov och sedan vill jag inte ringa och störa sjuklingen heller då hon skulle upp och jobba idag.
Jag fick ett sms av pappa som jag skulle träffa i Gnarp i natt egentligen. Jag svarade på det sms:et och han märkte att jag var ledsen så han ringde upp mig. Jag grät, pratade och skrattade. Jag behövde verkligen det samtalet. Jag behövde prata ut och jag behövde skratta. Defenitivt behövde jag gråta ut.
Det är så mycket jag vill skriva men jag vet att det inte är så lämpligt och jag har nu skrivkramp.
Jag har en viss respekt som jag egentligen inte borde hysa. Jag bryr mig för mycket men som jag sa till pappa i natt; Jag bryr mig hellre för mycket än inte alls.
Där är pappa och jag lika.
Jag har världens bästa pappa och ingen klår honom. Tack för att du finns! ♥
Johanna
Med solen kommer glädjen!
Det har nog inte bara med solen att göra. Inte min glädje i alla fall. Jag har även världens bästa pojkvän, vänner och familj som finns där i vått och torrt och det uppskattas något enormt.
Njut av denna dag och alla andra dagar. Det är vi alla värda!
Johanna
Hysteri över kylan!
Jag förstår inte riktigt detta. Alla (eller alla skall jag inte skriva, jag menar många) klagar över denna kylan som dragit sig över Sverige. Varje år är det klagomål om att vintern inte längre är vinter då det är nästintill tomt med snö och nästan plusgrader.
Jag var en utav de som klagade då vi inte riktigt hade en riktigt vinter. Skall det vara vinter så vill jag ha en rejäl vinter och Sverige, det har vi fått nu.
Det måste vara typsikt svenskar som aldrig är nöjda. Vi vill alltid ha det vi inte kan få och det är rent utsagt töntigt.
Kläd på er ordentligt så fryser ni inte. Jag har Ellen här och det betyder att jag går ut ett flertal gånger om dagen. Jag har aldrig mått så här bra under en vinter. Det är så myisgt att gå ut och gå. Se de snötäckta husen och de stora snödrivorna som ligger och vilar på sidan av vägen. Släppa lös Ellen så att hon får hoppa och skutta i djupsnön som ligger där det annars är som ett stort fält med gräs.
Nu tycker jag att vi skärper oss och gillar läget.
Är ni på?
Johanna
Onsdag. - 6 januari 2010; Ingen bra dag!
Idag är det ingen toppendag direkt. Jag känner mig ledsen och vet inte riktigt vart jag ska ta vägen. Jag saknar dig!
Dessa rosor fick jag av dig då du var normal för en dag. Jag vill att du skall ha fler dagar som dessa men då vill jag inte ha rosor. Jag vill ha dig hos mig. Jag vill känna att du är du.
</3
Johanna
Torsdag. - 24 december 2009!
Julafton brukade vara en utav de dagar jag längtade allra mest till. Inte bara efter julklapparna utan även gemenskapen med min familj. Varje jul bestod av sällskapsspel, en liten julklapp i julstrumpan som hängde på dörrhandtaget, julbordet som byggdes på med mer och mer julmat för varje år, tomten som kom för att dela ut en säck julklappar och sedan lämna de restrerande säckarna (som brukade vara kring 4-6 st).
Julafton för mig nu känns mer som en pina. Jag vill så gärna fira en lyckad julafton med min familj men det funkar inte längre. Inga sällskapsspel, ingen julstrumpa, julbordet består knappt av någonting och det kommer ingen tomte med en massa säckar.
Numera blir det till att spela de spel som någon fått i julklapp (om någon fått något spel i julklapp dvs), vid julbordet blir det till att äta nästintill rå potatis, brända köttbullar, oklippta prinskorvar och tjocka skivor julskinka. Inte något rätt. Dessutom sitter vi där förväntansfullt och väntar på klappar som man önskat sig då man lagt ner både tid och pengar på de klappar man nöjt ger bort. Två klappar blir det varav en är användar, den andra är mer som - "Jag kan ju inte bara ge bort en julklapp, jag måste köpe en till. Äh, jag köper den där".
Det är så det känns och detta är sämst. Som ni kanske förstår så har jag "firat" jul med min mamma idag och det är henne (och hennes äckliga gubbe till inneboende) jag syftar på i detta inlägg. Jag behöver skriva av mig då jag redan grinat ut mig all, eller ja, lite av min enorma besvikelse.
Man super inte på julafton. Det gör man bara inte. Inte om man är med sina barn i alla fall. Man kör inte rattfull även fast det bara är till grannstugan i skogen. Man röker inte vid spisen där man samtidigt står och steker prinskorv och köttbullar.
Halva dagen har varit underbar. Vi firade då jul med Mathias mamma och familj. Hur mysigt som helst. Det var jul det. De minsta barnen blev överöst med julklappar, leksaker som kläder. De äldsta barnen får användbara och roliga klappar och föräldrar, mor- och farföräldrar får roliga klappar som barnen lagt mycket tanke och kärlek bakom. Vi hade jullunch som bestod av risgrynsgröt, glögg och julskinksmackor. Där satt vi och njöt av varandras sällskap. Det som hör julen till alltså. Sällskap och mys!
Hoppas ni haft en bra julafton allihopa!
Nästa år skall jag inte för en chans i världen fira jul med min mamma. Jag skall fira den med de människor jag bryr mig om som samtidigt bryr sig om mig.
God jul!
Johanna
Journalist kanske?
Jag har suttit inne på hemsidan ett bra tag och nu hittade jag ett program som verkar intressant; Journalistprogrammet.
Jag tror att det skulle vara både intressant och roligt. Inte säkert att jag tycker att det verkar lika intressant imorgon då jag hade funderingar över att plugga till polis igår.
Jag vet inte om något av dessa skulle passa mig över huvudtaget. Det jag egentligen vill göra är en förändring. Inte bara en förändring i mitt liv utan en förändring, allmänt.
Jag behöver tips och råd. Jag vet inte hur jag vill göra.
Johanna
Massa tankar!
Allra helst vill jag skriva om dagen. Hur den har varit och vad jag gjort men jag är sänkt ända ner till botten nu så jag väntar med att skriva det imorgon, förhoppningsvis.
Alla dessa tankar och alla dessa tårar som rinner ner för kinderna så fort jag inte har något annat att tänka på.
Det är snart ett år sedan nu då min mamma kom hem och allt skulle bli bra igen. Vi skulle bli den hela svensson-familjen igen. Detta vände dock samma dag som hon kom hem. Hon var inte den mamma hon var innan hon fastnade för alkoholen. Hon var inte heller den mamman hon var då hon hade alkoholen som bästa vän. Den mamma vi fick hem i november för ett år sen var mycket värre. Hon lekte med/lurade oss och fick oss att tro att hon var tillbaka. Vår älskade mamma.
Det dröjde inte länge innan stora muggar var fyllda med kallt kaffe (läs: vin) och ett strikt förbud att kolla bland hennes kläder blev till en huvudregel. Mamma har alltid tyckt om då vi hittat något i hennes garderob som vi vill låna, därför var detta så kontigt.
Den absolut värsta dagen i mitt liv var en dag i september i fjol då jag fick ett telefonsamtal från min mammas telefon men det var inte min mamma i luren. Det samtalet är det värsta samtal jag fått. Alla dagar sedan det samtalen har varit långt i från toppen, inte i tankarna i alla fall. Det samtalet ekar fortfarande med jämna mellanrum i mitt huvud.
Detta kanske inte är något jag bör skriva i min blogg men jag behöver skriva av mig. Ni kanske tycker att det är konstigt att jag fortfarande ältar på detta men jag tror inte ni hade kommit över det heller. Inte då det blivit som det är nu.
Jag har tagit en hel del genvägar nu och så ska det vara.
Johanna
Katrin och Bingo blir föräldrar!
Katrin Zytomierska är gravid. Denna benhårda tjej som tycker och tänker om allt. Det stoppar henne heller inte att berätta ut för resten Sverige vad hon tycker och tänker. Katrin vågar.
Personligen har jag inget emot henne. Hon är underhållande och verkar världstrevlig då hon låter sig själv vara det.
Tanken på att hon och Bingo Rimér skall får barn är faktiskt lite skrattretande. För det första så kunde jag inte tänka mig Katrin och Bingo tillsammans innan dem blev det, innan de visade Sverige att de är ett perfekt par. Gick nyss in på hennes blogg och läste om att hon är gravid. Riktigt roligt tycker jag!
Katrin som annars är så stark och hård kommer säkert bli en äkta gullmamma bara för att hon inte är en sådan person i vanliga fall. Katrin kommer vara den där mamman som alltid kommer finnas där för barnet och bevaka varenda steg det tar.
Grattis!
Hittade bilden på google.
Johanna
