Nu har jag massa tankar igen som vill ut men jag vet inte hur jag ska formulera mig. Detta är alltid lika jobbigt. Det är så mycket jag inte kan dela med mig av heller. Minst lika jobbigt.

Jag har gett upp mycket under tiden jag varit tillsammans med Mathias. Jag får skylla mig själv så klart men jag gjorde det för oss. Det är mycket jag ångrar nu.
Till exempel; när jag bodde i Ljusdal umgicks jag jämt med en kille som hette Andreas Käck. Han är tre år äldre än mig och han var som en storebror till mig. Jag for till och med ner till Ljusdal på hans student då jag bodde i Sundsvall. Jag visste att han inte skulle ha möjlighet att träffa mig under dagen men jag gjorde det i alla fall. Han var ju min bästa vän.

Dagen efter hans student fick jag träffa honom och det är den senaste gången jag träffade honom. Vi sade hejdå då han gick in i lumpen. Efter det flyttade han till Stockholm. Vi hade kontakt hela tiden tills jag blev tillsammans med Mathias som inte riktigt tyckte om att jag hade kontakt med Andreas. Han sa det inte rätt ut men jag märkte det på honom. Jag valde då att inte prata med Andreas istället för att förklara för Mathias (återigen) hur det låg till. Att jag gav upp så lätt, jag förstår inte det.

Här sitter jag idag och ångrar mitt snedsteg. Jag ångrar mig lika mycket nu som jag gjort hela tiden under dessa tre år.
Killkompisar är bland det bästa som finns. Inget krångel. Bara för att man är vänner betyder det inte att man har, kommer eller vill göra något med varandra. Killar är mycket lättare än tjejer. Jag tror det flesta tjejer håller med mig också.