Innan ni börjar läsa vill jag varna för denna text. Det är en hel del känslor.

Jag har så mycket känslor jag skulle behöva lätta på. Jag går runt och är tårögd hela tiden och försöker att knipa igen så att jag inte börjar gråta.

Det värsta jag vet är att inte komma i första hand av den personen jag älskar och att bli tagen för given. Jag vill också bli tillfrågad. Känna att personen vill att jag, just jag, skall genomföra tjänsten.

Jag vet inte hur jag ska uttrycka mig men igår kändes det som att alla var emot mig förrutom familjen i Matfors och pappa. Jag dög inte för andra personer men allt skulle bli bra. Allt blir inte bra på två röda. Det måste ske förändringar. Jag väntar fortfarande på dessa men hur långt jag än ser så skymtar jag inte förändringarna.

Jag kände inte att jag hade någon överhuvudtaget att ringa i natt. De flersta sov och sedan vill jag inte ringa och störa sjuklingen heller då hon skulle upp och jobba idag.

Jag fick ett sms av pappa som jag skulle träffa i Gnarp i natt egentligen. Jag svarade på det sms:et och han märkte att jag var ledsen så han ringde upp mig. Jag grät, pratade och skrattade. Jag behövde verkligen det samtalet. Jag behövde prata ut och jag behövde skratta. Defenitivt behövde jag gråta ut.

Det är så mycket jag vill skriva men jag vet att det inte är så lämpligt och jag har nu skrivkramp.
Jag har en viss respekt som jag egentligen inte borde hysa. Jag bryr mig för mycket men som  jag sa till pappa i natt; Jag bryr mig hellre för mycket än inte alls.
Där är pappa och jag lika.

Jag har världens bästa pappa och ingen klår honom. Tack för att du finns! ♥