Denna dag har varit en utav de bästa men ändå har den vart en utav de sämsta.

Allra helst vill jag skriva om dagen. Hur den har varit och vad jag gjort men jag är sänkt ända ner till botten nu så jag väntar med att skriva det imorgon, förhoppningsvis.


Alla dessa tankar och alla dessa tårar som rinner ner för kinderna så fort jag inte har något annat att tänka på.

Det är snart ett år sedan nu då min mamma kom hem och allt skulle bli bra igen. Vi skulle bli den hela svensson-familjen igen. Detta vände dock samma dag som hon kom hem. Hon var inte den mamma hon var innan hon fastnade för alkoholen. Hon var inte heller den mamman hon var då hon hade alkoholen som bästa vän. Den mamma vi fick hem i november för ett år sen var mycket värre. Hon lekte med/lurade oss och fick oss att tro att hon var tillbaka. Vår älskade mamma.

Det dröjde inte länge innan stora muggar var fyllda med kallt kaffe (läs: vin) och ett strikt förbud att kolla bland hennes kläder blev till en huvudregel. Mamma har alltid tyckt om då vi hittat något i hennes garderob som vi vill låna, därför var detta så kontigt.

Den absolut värsta dagen i mitt liv var en dag i september i fjol då jag fick ett telefonsamtal från min mammas telefon men det var inte min mamma i luren. Det samtalet är det värsta samtal jag fått. Alla dagar sedan det samtalen har varit långt i från toppen, inte i tankarna i alla fall. Det samtalet ekar fortfarande med jämna mellanrum i mitt huvud.

Detta kanske inte är något jag bör skriva i min blogg men jag behöver skriva av mig. Ni kanske tycker att det är konstigt att jag fortfarande ältar på detta men jag tror inte ni hade kommit över det heller. Inte då det blivit som det är nu.

Jag har tagit en hel del genvägar nu och så ska det vara.