Jag vet inte vart jag ska ta vägen. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag vill bara lösa allt men jag kan inte göra någonting.

Jag har sms:at med mamma nu på morgonen. Hon ringde upp efter ett tag. Jag älskar min mamma. Oavsett vad som händer, älskar jag henne så grymt mycket. Jag mår dåigt då hon gråter. Det finns inget värre än då mamma gråter. Samtidigt vill jag göra allt jag kan i min makt för at hjälpa henne. Jag vill trösta henne och få henne glad.

Jag vet hur det känns att bli slängd i soporna av den man älskar. Det är bland det jobbigaste som finns. Jag måste ändå erkänna att jag hade tur. Jag är glad nu och jag känner mig lycklig. Jag har personer i min omgivning som bryr sig om mig och gör allt för mig. Jag vill inte ha tillbaka det vi hade.

För att komma till saken. Jag kan inte respektera mammas gubbe, jag tänker inte ens försöka. Min mamma slängs i soporna om och om igen. Hon älskar honom högst på denna jord men han bryr sig bara om sig själv. Han är 65 år men beter sig som en kille på 18-20 år som vill ha den snyggaste tjejen för status men sedan skall göra det han gillar bäst. Supa. Dag ut och dag in. Han struntar i hur min mamma mår.

Vi har samma blod. Jag vet hur hon mår. Hon behöver inte gråta för att jag ska veta att hon har det jobbigt. Det känns när hon har det jobbigt.

När jag pratade med mamma i morse frågade jag om jag fick prata med honom. Jag vet att jag kan sänka honom. Jag gjorde nog det också. Han tycker att Mathias behandlat mig fel och har satt Mathias på en egen låg nivå. Jag satte nyss mammas gubbe där. Han är inte ens värd att nämnas vid namn. Jag sade att han är på exakt samma låga nivå som Mathias men att mammas gubbe har chansen att jobba sig uppåt.

Du har en chans, ta den, annars går hon sin väg. Det vet du lika bra som jag.

---

Jag började skirva detta inlägg för mer än en timme sedan. Jag ringde upp pappa och vi pratade i över en timme så därför publicerar jag nu.

Tack pappa för att du finns ♥