Varför allt klankande?
Vart man än vänder sig eller vilken blogg man än läser så klankar all ner på varandra. Det är bara en massa skitsnack och nertryck hela tiden. Jag vet att jag också kan prata illa om folk men inte klankar jag ner på dem. Inte skriver jag ut det så hela Sverige och mer därtill kan läsa det. Jag tycker att det är elakt och patetiskt.
Jag förstår inte varför folk gör det. Är det för att man skall må bättre själv? För att få sig själv att verka perfekt?
Det finns ingenting som är perfekt. Alla har sina bristningar. Det är något som inte är perfekt på alla. Man kan se bra ut, ha en bra personlighet, klä sig bra - men är man verkligen perfekt för det? Nej, precis.
Lugna ner er och respektera varandra i stället.
Sådär, nu har jag lättat på trycket.
Johanna
Ett under!
Det är väldigt få som jag släpper in. Jag har jättesvårt från början och det har ni som är nära säkert märkt. Det tar sin tid men då jag släpper in er så finns ni där. Då vill jag inte släppa taget även fast jag är tvungen att göra det ibland. Folk förändras. Jag var väldigt osäker på att släppa in Mathias först också men han visade sig vara världens underbaraste människa.
Jag är en otroligt osäker individ. Det kanske inte alltid märks men det är så det är. Jag är osäker på vad jag skall tycka och tänka. Den biten har jag dock blivit mycket bättre på. Jag vågar säga vad jag tycker.
Jag har alltid vart den tysta och osäkra tills jag lär känna personer. Då kan jag prata om allt och ingenting även fast personen som lyssnar uppenbarligen inte lyssnar.
Johanna
Fundersam!
Jag sitter här och funderar som vanligt. Tänker på allt mellan himmel och jord. Oftast är det inget viktigt och inget som intresserar någon överhuvudtaget.
Jag har suttit och funderat en hel del nu på sistone, speciellt på att folk har väldigt svårt att prata med mig då de är nyktra men då de har fått i sig lite alkohol kan de prata med mig som om de aldrig gjort annat. Detta känns både fel och är så enormt störande.
Vad är det jag gör så fel då ni är nyktra?
Jag hade förstått om det är så att jag också är onykter och på det viset social men då jag oftast kör så kan ni inte skylla på detta heller.
Jag hänger inte riktigt med. Jag menar inte att alla är så, absolut inte.
Johanna
Släppa ut känslorna?
Om jag inte har några fler att släppa ut då? Att det är så enormt jobbigt ändå?
Jag har släppt ut alla känslor jag kan. Jag känner inte ens gråten i halsen längre. Gråten i halsen som funnits där så fort jag hört någon nämna min mamma.
Vill ni veta en grej?
Jag vet helt ärligt inte vad min mamma heter. Hon byter namn som om jag vet inte vad. Ofta helt enkelt. Det värsta är att det finns ingen anledning till det. Hon vill inte byta identitet utan hon vill ha ett finare namn. Har ni hört på maken?
Aja, nu skall jag lägga känslorna på hyllan och göra mig i ordning för sängen.
Godnatt!
Johanna
Tänk om!
-"Jag och Makke var ute och sladdade ikväll."
-"Tänk om ni krashat".
Nu gjorde dom ju inte det men jag klämmer alltid in ett tänk om. Oftast skrattar Mathias till då han tycker att det är fånigt men jag tänker alltid om. Det spelar ingen roll vad det handlar om, tänk om är ett bra par av ord som kan användas nästintill jämt.
Jag vet att tänk om har tendens att göra en del folk irriterade och jag kan förstå varför även fast jag använder det.
Johanna
Vart är mitt liv?
Jag gör inget annat än att jobba hela tiden. Jag jobbar 100% som många andra men då jag har sämst arbetspass så känns allting mycket jobbigare. Jag hinner inte gör någonting då jag jobbar såhär. Jag hinner aldrig åka ut till Birsta, inte gå på stan. Jag hinner knappt umgås med folk.
Det är synd att klaga nu när jag faktiskt har en heltidtjänst. Det vet jag men jag vill också ha ett liv.
Jag vill ha ett annat jobb men vågar inte upp detta för att ta ett extrajobb.
Jag skulle vilja ha ett jobb då jag kan sitta hemma och jobba. Kanske eget? Nej, inte eget. Det skulle jag aldrig klara av.
Jag har hur många tankar som helst i mitt huvud. Jag vill vara någonting. Jag vill inte sitta i telefon som säljsupport hela mitt liv. Jag vill plugga men är livrädd för dessa studeilån..
Dessa tankar snurrar runt i mitt huvud hela tiden och jag vet inte hur jag ska göra.
Johanna
Thoughts. - Tänker på alllt möjligt!
Nu är det bara några dagar kvar innan jag och Kicki lämnar Sundsvall för några dagar. Vi åker på torsdagkväll efter att jag slutat och kommer hem på söndag. En minisemester. Ska bli så enormt skönt att komma bort lite.
Lite tråkigt dock att Mathias är hemma i Sundsvall. Kommer sakna sönder honom men man behöver vara ifrån varandra ibland. Man behöver sakna. Det finns ju telefon också så nog klarar vi oss allt.
Det jag tycker om minst när jag åker någonstans det är att jag får för mig att Mathias har det roligare än jag och att jag missar en massa då jag är borta. Jag vet inte varför jag får för mig det men det är likadant varje gång. Det värsta jag vet är att missa saker och att inte veta. Jag borde egentligen inte oroa mig för det är ingen som vad de missar då de inte är med mig, de vet inte vad de missar. Logiskt va? ;)
jag har ju min alldeles egna tankegång som ni kanske redan vet.
Igår när Mathias och jag var på väg ut till Birsta satt jag som vanligt och berättade om mina funderingar. Då fick jag frågan som löd ungefär såhär -"Hur orkar du tänka på allting". Jag svarade -"För att jag kan. Jag är bra på att tnka. ". Det enda jag är riktigt bra på det är att fundera på allting, jag har mina funderingar. De allra flesta är kanske inte de mest serösa frågor men ändå frågor som dyker upp i huvudet som väntar på svar.
Den knäppaste frågan Kicki fått är nog -"Hur och om plockar man fästingar på kor?".
Den frågan tänker jag avsluta detta inlägg med.
Johanna
Thoughts. - Hur tänker ni?
Jag vet att det är jobbigt att bråka och vara oense om saker men jag skulle aldrig i hela mitt liv ens tänka tanken att jag hade haft det bättre utan Mathias. Jag skulle inte ha det bättre utan honom. Han är mitt allt.
Jag vet att alla som säger det inte menar det men jag tycker ändå att det är något man varken säger eller tänker. Jag kan gå med på att ni kanske undrar hur det hade varit. Det är en helt annan sak.
Tänk er den dagen ni valt bort eran respektive för att det är jobbigt ibland, för att ni småtjafsar om saker som inte betyder någonting.
Tänk er när ni kommer hem, ni får inte den där goa kramen, ni har inte den där varma famnen att krypa in i. Ni har inte den där mysiga perfekta kroppen att ligga tätt intill under natten.
Jag kan sitta här och skriva ner allting ni förlorar men det jag vill är att ni ska förstå poängen.
Om ni skulle välja bort den andre för en struntsak, jag kan lova er att ni till och med kommer att sakna bråken.
Separationer mellan par kan jag förstå så länge det inte handlar om småsaker.
Jag skulle aldrig någonsin välja bort min andre hälft. Som jag skrivit förrut, vi två är en.
Ta vara på det ni har i stället. Lev i nuet och ta hand om varandra. Det blir inte bättre än ni gör det, så gör det bra!
Johanna
Thoughts. - Vet ni hur det känns?
Vet ni vad som gör ont? Att aldrig bli vald. Att den människan som skall vara den som alltid finns där aldrig finns där. Att hur mycket man än blir sviken tror man sig alltid veta att nästa gång kommer det bli som planerat men varje gång har man så enormt fel. Att aldrig bli firad då man fyller år, alltid efteråt.
Helst av allt vill jag säga att jag inte vill ha något med dig att göra, att jag hatar dig och att jag alltid kommer göra det men jag kan inte göra det. Du är min mamma, du kommer alltid vara min mamma. Vare sig du och jag vill det eller inte.
Jag har hittat någon som har det precis som jag. Det är hemskt. Det ska inte vara så här!
Johanna
Thoughts. - Jag vill inte bråka.
Det jag hatar ännu mer är att folk ser mig som en satmara som bara skäller och domderar men jag är ingen sådan. Jag vet att jag inte är sådan. Grejen är att jag tar rätt mycket tills det kokar över och då blir jag så enormt besviken. Det är oftast så det är. Jag blir inte arg, jag blir besviken och ledsen.
Denna vecka har jag pratat med Mathias om att vi ska åka och träna men han planerar in andra saker hela tiden eller så vill han bara inte även fast vi bestämt. Ikväll frågade Mathilda och Anton om Mathias ville följa med imorgon och det vill han gärna om han inte jobbar då de ska dit. Då känner jag bara så här: "Jaha, ja, då duger jag väl inte då". Självklart så får han åka iväg och träna med andra men jag känner mig som om jag inte riktigt räcker till. Det är asjobbigt. Detta var ett exempel.
Sedan att jag och Mathias skulle tvätta idag för att han behövde kläder som låg i smutsen så hjälper han inte till att bära upp grejerna. Jag förstår liksom inte. Han hjälpte till innan Mathilda och Anton kom men inte efter. Det är som att han inte kan visa att han gör sådana saker och jag hoppas verkligen att det inte är så.
Jag låter säkert egotrippad i det här inlägget men då får det så vara. Skulle jag skriva varenda detalj som egentligen hör till så tar detta inlägg aldrig slut. Jag får välja de "viktigaste" och då blir det så här.
Nu när jag läste igenom detta inlägg märkte jag att jag skrev smutsen. Jag trodde jag sa tvätten men så var inte fallet. Jacqueline, jag säger också smutsen :)
Jag älskar dig Mathias Eriksson! Jag vill inte bråka med dig, det gör ont.
Johanna
