...
Johanna
.
Johanna
.
Är så sjukt glad över att vi syskon har den kontakten vi faktiskt har. Hur dumt det än känns så tror jag att det är tack vare allt som vart. Allt som hänt sedan 2003. Året då allt började och vi blev allt starkare, tillsammans. Vi går aldrig själv, vi har alltid varandra.
Kan ni fatta att det är åtta år sedan? Det är sjukt lång tid. Fasaden vi skapat på vägen har gått över till en mur av sten. Vad som finns inuti vet ingen. Det man ser är utsidan. Vi är lika duktiga allihopa på att hålla fasaden uppe. Men ibland brister det. Som för vilken människa som helst.
Kan verkligen inte sluta grubbla. Men bättre jag gör det i text än överallt annars. Lastar av mig lite granna så jag kan vara den glada personen jag egentligen är.
Johanna
Live, laugh, love!
♥
Johanna
Hm.. Tror inte jag insett!
Johanna
Meningslös!
Just precis nu känner jag att jag inte finns. Denna känsla är jobbig och jag vet att det inte är sant. Jag vet att jag finns och jag vet att folk skulle märka om jag var borta.
Att ett telefonsamtal kan få en att känna sig så sjukt meningslös. Att man inte betyder något. Att man inte är saknad.
Att du fortfarande kan påverka mig. Det är sjukt jobbigt.
You don't deserve my tears...
Johanna
Snart gammal!
Till och med jag har saker jag inte kan dela med mig av. Som jag inte kan skriva ut. Till och med jag har en gräns som jag inte trodde att jag hade.
Inne i köket på diskbänken står en långpanna med morotskaka. Imorgon fyller jag år. 22 fyller jag. Börjar nästan få ångest. Åldersnoja heter det kanske.
Tiden har bara sprungit iväg. Fortsätter det så här är jag snart 30 år och då förväntas det att man ska ha en egen liten familj. Det känns som att det är alldeles för nära. Det känns som att det är snart. Och ändå är det så långt borta. Jag är inte ens i närheten.
Dock har jag det sjukt bra nu. Jag är singel, livet leker. Mina vänner är underbara, likaså mina familj. Det händer roliga saker hela tiden som jag bara inte kan missa. Älskar't!
Johanna
Varför känns det fortfarande för?
Varför svarar jag när du ringer? Varför tar jag det du gör? Varför lyssnar jag på dina lögner? Varför tar jag åt mig då du säger att du tycker om mig? Du kan inte visa det. Du säger det när jag är på väg att vända om. Endast då.
Har lust att bara strunta i allt. Jag borde göra det också. För min egen skull. Känns som att jag bara stannar kvar för att jag kan få dig att vara en mycket bättre person, må mycket bättre.
Ska jag vara ärlig har jag tröttnat på att vara den som finns där för alla som behöver det, även för dem som inte behöver det. Trött på att ge och ge och aldrig få något tillbaka. Trött på att ta allt.
Jag vill och kommer finnas där för dem som finns där för mig. Och er som jag plötsligt inte bryr mig om, ni behöver inte undra. Jag struntar bara i er på samma sätt som ni struntar i mig.
Inte ens en lördag kan jag hålla min känslor inne..
Johanna
Helg och solen skiner!
Det är fredag och jag är hemma själv. Ja, just nu är jag det men om någon timme blir det en liten utflykt ut på Alnö.
Dessa timmar behöver jag. Bara vara själv. Rensa tankarna lite granna.
Johanna
Alla dessa frågor!
När ska jag sluta fundera och bara leva i nuet? Fokusera på dem som faktiskt finns i mitt liv och strunta i alla andra? Varför tar jag åt mig? Varför lyssnar jag på saker som inte sägs? Varför är jag så dum och litar på dina ord?
Jag har frågor i mängder som ingen riktigt kan svara på. Det är inte lätt detta alltså..
Förstår inte vart allt kommer ifrån.
Nehepp, kanske fortsätta terra Vickan tills hon svarar? Svara då!
Johanna
Hur kan det vara så här?
Johanna
Varför lär man sig inte?
Är så sjukt ledsen och besviken. Jag har vetat hela tiden att du inte kommer förändras till den underbara människa du en gång var. Ändå har jag hoppats på att du ska hitta tillbaka.
Förstår inte hur du kan ställa till med så mycket. Förstöra så mycket. Att du gör det och sedan förstår att jag tycker att det är fel och att det svider. Du är så sjukt korkad.
Att du kan sitta och säga att du saknar mig efter att du gjort det jag vart mest rädd för att du skall göra.
Bortkastad tid. Det gör ont. Detta har blivit till en vana.
Johanna
.....
Johanna
Fina vänner!
Denna gång tänker jag skriva om hur tacksam jag är för min vänner. Att jag har just dem underbara vänner jag har. Att dom förtjänar det allra bästa och hur glad jag är över att jag blivit förlåten för den senaste tiden jag inte funnits där. Jag har levt i en bubbla och jag ångrar varje dag jag inte funnits där.
Jag har de allra bästa vännerna i världen. Det kan ingenting ändra på.
Denna helg har vart så sjukt värd. Jag har träffat de flesta nära. Jag är så sjukt glad. Blödig är jag också, men mest glad.
Låt detta vara, i alla fall för ett tag. Det är väl inte för mycket begärt?
Johanna
Vill också!
Jag vill också vara kär!
Johanna
Kvällsgrubblingar!
Varför berättar man saker som man inte vill att någon över huvudtaget ska veta att man gjort? Man vet att det är fel och att man antingen får sneda blickar eller bestämda ord tillbaka. Ändå berättar man..
Och vad har det tagit åt mig? Jag gör saker jag alltid sagt att jag aldrig ska göra. Och jag menar aldrig.
Varför kan man inte hålla saker för sig själv? Varför är det så tungt att bära? Det blir aldrig som man förväntat sig när man berättat ändå. Ändå förväntar man sig.
Och varför ska jag tänka så mycket hela tiden?
Varför ger jag alltid alla en andra chans, en tredje chans etc? Har någon gjort bort sig och inte repar sig efter andra chansen så får det vara nog. Jag är så dum ibland och ser gott i alla.
Ibland önskar jag att jag inte var jag. Att jag fick byta för en dag. Vara någon annan. Tänka som någon annan. Inte vara mig själv.
Johanna
Tar steget!
Johanna
Trasigt är ett milt ord!
De senaste veckorna har helt ärligt tagit knäcken på mig. Men back on track nu iaf...
Jag vet också att jag inte borde skriva något här, där alla kan läsa. Men grejen är den att det är det som känns bra. Att alla kan läsa och jag kan vara fullständigt ärlig. Jag behöver inte låtsas. Ingen säger emot. Jag vet inte, det känns bara.... rätt.
Det känns som jag gör massa förbjudet. Jag gör inte det. Jag har ingen skyldighet till någonting men känner att det är fel även fast allt bara är oskyldigt.
Johanna
Förändring!
Kanske man ska sluta känna, tycka, tänka? Den stora frågan är, hur lyckas man?
Sitter i min lägenhet på södermalm. En etta MED kök. MED frys och MED ugn. Härligt härligt!
Ligger på min madrass som egentligen tillhör soffan. Fick inte hit den och jag orkar inte vara där nere. Så mycket känslor, så mycket dig. Alldeles för mycket tankar.
Här är allt nytt. Det är liksom annorlunda. En bra förändring.
Ska försöka sova. Imorgon blir det röj då dey blir till att fira Mathilda. Låt morgondagen vara en bra dag, tack..
Johanna
Låter mig trampas på, som vanligt!
Hemma från jobbet idag. Min kropp orkar inte mer. Jag har så sjukt ont i magen och mår illa. Kroppen skakar. Jag gråter inte. Det finns inga tårar kvar.
Jag har min kära vän som ställer upp i vått och torrt. Dock har det blivit mycket de senaste dagarna och det känns inte rätt. För att jag har varit dum, får min vän lida. Timmar har spenderats i telefon och på udda ställen där ingen hittar oss. Så mycket tårar som jag fällt de senaste dagarna har jag aldrig fällt förut.
Tänk om personen kunde förstå att, no matter what, så finns jag där. Att jag tycker om personen så mycket att det finns inte. Trots att jag kanske inte borde. Mycket säger emot. Men jag lyssnar inte. Jag vill vara med dig..
Evigt tacksam till dig Kicki att du finns där hur korkad och dum jag än är..
Johanna
