Något  jag fått höra mycket på sistone är att jag är glad. Och det är jag. Jag känner mig glad och sprallig mest hela tiden. Jag mår så grymt bra nu. Jag har människor runt omkring mig som betyder väldigt mycket. Jag känner mig så lyckligt lottad över att jag har just dem. De är bäst!

Right?

Jag hatar mina neråt-dagar. Jag tar allt så mycket värre än vad det kanske är. Jag har fått för mig att du inte vill ha mig och att det är en tidsfråga innan du lämnar mig. Vi har pratat om att vi måste bli bättre och det har vi ju blivit också så jag vet inte varför jag oroar mig.

Du är alltid så go och mysig med/mot mig så jag vet inte vart jag får det ifrån. Jag vet också att jag är dum och kan använda dumma argument. Förlåt Darling ♥

Vi har så klart haft våra duster som alla andra men i övrigt har vi det bra.

Vi känns bra!

Det känns som att jag blir missuppfattad hela tiden. Jag kommer inte i första hand, heller inte i andra hand. Jag sätter alltid dig i första hand oavsett och jag känner mig usel för de gånger jag inte gjort det.

Givetvis så menar jag inte att du inte skall få umgås med dina vänner och familj. Jag vet inte hur jag ska uttrycka mig utan att du ska missuppfatta och ta det som att jag tjafsar.

Det känns inte som att vi är vi. Det känns som att det enda vi gör är att sova med varandra...

Jag älskar dig och jag är glad att jag har dig. I alla fall den lilla delen jag har kvar.
För inte alltför länge sedan hade jag inte ens denna lilla del. Jag vill ha kontakt med dig. Jag är en del utav dig och det kommer jag alltid vara oavsett.

Jag kan inte stänga dig ute. Du var en utav de som betydde mest för mig, du fanns alltid där och du bar alltid på det där fina leendet du har. Du ler fortfarande men det är endast munnen som ler, inte ögonen. Jag saknar ditt leende som lyste upp hela rummet. Det leendet som spred lycka.

Jag saknar våra bråk som alltid avslutades med att vi grät tillsammans. De bråk som visade att vi egentligen inte var ovänner. Vi bråkade om samma sak, helt i onödan.

Jag saknar våra evighetssamtal om allt mellan himmel och jord.

Jag saknar då du sitter och berättar om din ungdom, om när du och pappa träffades, om när du fick mig och mina syskon, när du berättar om våran barndom. Om hur olika vi är men lika viktiga trots våra skilda personligheter.

Saknar dig helt enkelt och vill för allt i världen ha dig tillbaka.

Vissa dagar går det jättebra att prata om dig. Jag kan till och med skämta om dina problem eller skratta om någon annan drar ett skämt om dessa problem. Vissa dagar kan jag sitta och gråta eller ta ut ilska på helt oväsentliga saker.

Allt detta hade varit lättare om det hade varit allt eller inget. Antingen att jag har den äkta du, hela du eller att jag inte har någonting med dig att göra överhuvudtaget. Jag har hoppet kvar för dig. Jag finns här när du är redo.

Jag känner mig alldeles glad samtidigt som jag sitter här och är tårögd. Du kommer imorgon och det känns så bra. Att du äntligen hör av dig och vill spendera tid med mig. Vi var riktigt taighta förrut, kommer vi någonsin bli det igen?

Det känns dumt att bli chockad över att du äntligen hör av dig. Det skall inte vara så. Det skall vara en självklarhet att du som mamma skall höra av dig till din dotter, men det är det inte.
Som jag väntat på det där samtalet. Att du ringer och man känner att du faktiskt bryr dig. Har du vaknat upp? Är det sant? Eller är det bara jag som drömmer?

De senaste samtalen som varit, har jag ringt dig. Första frasen i samtalet har lydit -"jag visste att du skulle ringa, förr eller senare". Denna gången ringde du och jag kan inte säga samma sak tillbaka då det inte går att förvänta sig av dig att du hör av dig.

Jag vet att jag inte skall hoppas för mycket. Du har sårat mig allt för många gånger och ringt kvällen innan eller samma morgon som vi skall träffas och skyllt på anledningar som inte alls är realistiska. Denna gången får du inte komma med någon undanflykt. Jag kan inte ta en till. Detta känns så bra, låt det vara såhär.

Jag vill ha dig tillbaka! Vill kunna ringa till dig då jag mår dåligt och prata ut. Veta att du finns där och att du svarar när jag ringer. Jag behöver dig. Du är en del av mig, eller egentligen, jag är en del av dig. Vi ska ha kontakt. Det är det som är meningen. Vi skall inte leva skilda liv och prata med varandra för att vi måste. Jag vill känna att jag vill prata med dig. Jag vill våga ringa dig oavsett vad.

Jag saknar dig! ♥

När vi for ner till Gnarp då pappa skulle firas tjuvade jag några bilder. Tänkte lägga ut några bilder på mig och Mathias. Det är nästan läskigt vad man utvecklats. I alla fall Mathias. Han ser så mager ut på vissa bilder.


Min 18-årsdag. Alltså över två år sedan. Denna dagen firade vi i Morvall, Ljusdal. En underbar dag.


Studenten 2008. Min gohög ♥


Maj 2007. Första gången jag var ner till Rydbo. Mamma och pappa var med.


Mathias och min förlovningstårta som jag gjorde. Fula siffror dock..
Jag tänker inte lägga ut någon bild då vi förlovade oss. Jag var så ful.