Varför envisas man med att säga att man mår bra då man inte gör det? Det är väldigt sällan jag erkänner att jag mår dåligt.
Jag vill inte visa mig svag. Jag ville inte vara sämre än någon annan. Vilket jag inte är. Oavsett hur dåligt jag mår så är jag inte sämre än någon annan. Man kan inte må bra jämt.

Jag springer fram och tillbaka i lägenheten hela tiden. Hämtar grejer där och packar ner dem i en låda här. Detta är asjobbigt. Jag vill inte flytta. Eller, jo, det vill jag. Men jag vill inte behöva flytta.

Just nu sitter jag på golvet i vardagsrummet och känner hur det bränner under ögonlocken. Jag vill inte gråta. Det tjänar ändå ingenting till. Jag kan sitta här medans mina vänner (jag vet inte ens vilka vänner jag har kvar efter Mathias och mitt uppbrott) roar sig med utgång och bilträff och allt vad det är ikväll. Jag kan sitta här och packa nästintill alla mina grejer.

Så, nu har jag släppt på trycket. Nu blir det till att fortsätta packa.