Är du tillbaka på riktigt nu? Är du här för att stanna? Kan jag räkna med dig? Kommer du alltid finnas där?

Jag är så glad över att ha dig tillbaka. Samtidigt är jag osäker och orolig. Jag vill inte förlora dig igen. Jag behöver dig. Jag behöver dig mer än någonsin.

Jag vill så gärna säga att du är mitt allt. Att jag älskar dig över allt annat. Jag kan inte säga det för det är inte sant. Du har gått av den tronen för länge sedan. Du har chansen att ta den tillbaka men du måste jobba hårt.

På ett sätt är jag glad att det blev som det blev. Jag har aldrig haft så bra kontakt med pappa som jag har nu. Jag är evigt tacksam för den kontakten.
Hur känns det att vi en gång hade denna kontakt? Hur känns det att vi kunde prata med varandra om allt? Att vi inte längre gör det? Att jag inte ringer till dig då jag är ledsen? Att jag inte litar på dig till 100% som jag en gång i tiden gjorde?

Detta har tagit hårt på mig, det gör det fortfarande.
Snälla säg att du är tillbaka för att stanna.

♥



The tears don't fall, they crash around me...