Jag känner mig alldeles glad samtidigt som jag sitter här och är tårögd. Du kommer imorgon och det känns så bra. Att du äntligen hör av dig och vill spendera tid med mig. Vi var riktigt taighta förrut, kommer vi någonsin bli det igen?

Det känns dumt att bli chockad över att du äntligen hör av dig. Det skall inte vara så. Det skall vara en självklarhet att du som mamma skall höra av dig till din dotter, men det är det inte.
Som jag väntat på det där samtalet. Att du ringer och man känner att du faktiskt bryr dig. Har du vaknat upp? Är det sant? Eller är det bara jag som drömmer?

De senaste samtalen som varit, har jag ringt dig. Första frasen i samtalet har lydit -"jag visste att du skulle ringa, förr eller senare". Denna gången ringde du och jag kan inte säga samma sak tillbaka då det inte går att förvänta sig av dig att du hör av dig.

Jag vet att jag inte skall hoppas för mycket. Du har sårat mig allt för många gånger och ringt kvällen innan eller samma morgon som vi skall träffas och skyllt på anledningar som inte alls är realistiska. Denna gången får du inte komma med någon undanflykt. Jag kan inte ta en till. Detta känns så bra, låt det vara såhär.

Jag vill ha dig tillbaka! Vill kunna ringa till dig då jag mår dåligt och prata ut. Veta att du finns där och att du svarar när jag ringer. Jag behöver dig. Du är en del av mig, eller egentligen, jag är en del av dig. Vi ska ha kontakt. Det är det som är meningen. Vi skall inte leva skilda liv och prata med varandra för att vi måste. Jag vill känna att jag vill prata med dig. Jag vill våga ringa dig oavsett vad.

Jag saknar dig! ♥