Nu har det gått så långt att jag kan skratta åt dig, åt det du gör. Du är så patetisk och jag stör mig så enormt mycket på att jag inte lär mig.

Innerst inne vet jag att du aldrig kommer bli den människa du en gång var. Samtidigt väntar jag fortfarande på att du skall komma tillbaka.

Förstår du inte att du sårar alla i din omgivning. Du förstör allt du rör vid. Du är extrem på ett mycket negativt sätt. Jag förstår inte hur du kan trivas med dig själv?!

Ta dig i kragen någon gång! Du är snart alldeles ensam och övergiven. När du väl blivit det, kom inte krypandes med dina valpögon och förvänta dig hjälp så att du kan stå på benen igen. Det får du klara själv.

Jag ger snart upp hoppet om dig. Hoppas du mår bra i alla fall, det verkar ju vara det enda som räknas. Ditt välbefinnande, men resten struntar du ju i. Familjen som vi en gång varit är trasig och vi har dig att tackar för det.

Jag vill inte sakna dig. Jag vill inte känna att jag älskar dig även fast jag gör det. Det är trots allt tack vare dig att jag finns här. För det kommer jag vara evigt tacksam men kommer min mamma följa mig livet ut eller kommer hon dö ut sakta men säkert fast hon egentligen är så levande hon kan vara? Du är snart död för mig.  När du är det ska du få ett grattis för att du lyckats med vad det nu är du gör.

</3

Det känns enormt bra mellan mig och Mathias nu. Vi har haft våra dalar och det har vart en hel del sådana nu på sistone men de här dagarna har det blivit mycket bättre. Inte en massa bråk och tjafs hela tiden utan vi har verkligen lagt ner tid på varandra och myst ner oss totalt. Nu har det endast gått två kvällar sedan jag kom hem från Åsele men dessa två kvällar har varit underbara. 

Det enda som varit jobbigt är mina mardrömmar om att Mathias har massa andra. Jag drömmer ofta mardrömmar om att han är otrogen med folk som jag vet vilka det är och dessa drömmar har jag lärt mig att leva med men nu har jag börjat drömma om att han är med okända människor. Människor jag inte visste fanns, människor jag aldrig någonsin sett, och det är enormt jobbigt. Det går inte en natt utan dessa mardrömmar och det är väldigt jobbigt inte bara för mig utan för Mathias också. Även fast jag vet att det är drömmar så kan jag inte riktigt gå runt och vara 100% glad på honom. Kroppen vill inte riktigt.

Igårkväll då vi gått och lagt oss började jag bara grina. Det fanns ingen anledning men jag tror att det är drömmarna som tar kål på mig. Jag vill inte somna. Mathias frågade mig om han inte gör mig lycklig. Det gör han. Ingen tvekan om saken. Det finns ingen jag älskar så högt på denna jord och det finns ingen som gör mig så lycklig. Jag är lycklig ända in i själen. Därav mina mardrömmar?

Mathias och jag vi är så olika. Som plus och minus. Vi är raka motsatsen till varandra men vi är ändå bra ihop, bra för varandra. Vi är som två pusselbitar som passar.

Jag vet att Mathias och jag tjafsar en hel del. Egentligen är det väl inte tjafs heller. Mathias älskar att jävlas med mig och jag lär mig aldrig att ta det. Jag finner det mer stötande även fast jag vet att han inte menar det.

Jag kan säga på en gång att Mathias är plus och jag är minus. Mathias har lätt för att tycka om och jag har väldigt svårt för det. Han friar, jag fäller. Självklart så tycker inte han om alla på samma sätt som jag också tycker om folk. Jag väljer min nära noga om jag nu kan uttrycka mig så. Jag tycker om att träffa nytt folk och lära känna dem men det är mer stökigt folk som alltid skall göra sig hörda som egentligen inte är någonting för världen, dessa tycker jag inte om. Inte heller de som sårat någon av min kära. Andra chansen för dem ligger långt borta.

Listan på våra olikheter kan göras lång. Ibland kan våra olikheter vara jobbiga. Våra planer krockar och det blir till att kompromissa men det gör jag mer än gärna. Hade Mathias och jag varit likadana så hade vi nog inte vart där vi är idag. Det är våra olikheter som gör att vi två är en.

Trots våra olikheter så passar vi så enormt bra ihop. Det inte Mathias har, det har jag och tvärtom.

Jag älskar dig Mathias av hela mitt hjärta!

Pappa, detta inlägg tänker jag tillägna dig. Jag vill att du ska veta att jag älskar dig så otroligt högt på denna jord. Jag är stolt över att du är min pappa och över den du blivit.

När jag växte upp var du som en äkta svensson-pappa. Du fanns alltid där. Du tog ut mig och mina syskon på äventyr. Varje helg gjorde vi alltid något. Var vi inte iväg och åkte skridskor på vintern så byggde du snögrottor och tunnlar med oss. For vi inte iväg och badade på sommaren så var du ute i trädgården och lekte med oss. Då gryningen föll kunde vi sitta och spela sällskapsspel.

Dagen kom då vi flyttade till Sundsvall. Det var bra till en början men det gick allt snabbare nedför. Även jag gick ner mig. I umgänge, i allt. En tid jag inte är stolt över, en tid jag vill glömma. Jag träffade Mathias som blev min räddning men den turen hade inte du. Du hade redan mamma men hon var inte till så bra hjälp över huvudtaget då det var hon som drog ner dig i fallet.

Vi flyttade in i huset i Gnarp som inte var det bästa beslutet ni gjort men vi gjorde det i alla fall. Där blev allting mycket värre. När mamma for iväg och sedan inte riktigt kom tillbaka utan hon flyttade till eget så fick ditt liv ett lyft. Det var inget du insåg då men du inser kanske nu hur det hade vart annars? Att du inte hade vart den du är idag?

Jag har fått tillbaka min pappa och jag så enormt tacksam över det. Är dock ledsen över de människor som sårats på vägen. Jag vill fortsätta ha det så här. Att du ringer mig för att berätta att allt är som det ska, att det går bra på jobbet. Att du ringer för att fråga den enkla frågan som: - "Är allting bra?".
Jag kan ringa dig också så fort jag vill något eller bara svänga förbi och säga hej och du blir glad för det. Du tycker inte att jag tränger mig på även fast jag inte bor hemma och att jag inte hör av mig. Jag är alltid välkommen.

Pappa, jag är så enormt stolt över dig! Förtsätt så här.
Jag är stolt över att bära ditt namn.