Jag älskar dig och jag är glad att jag har dig. I alla fall den lilla delen jag har kvar.
För inte alltför länge sedan hade jag inte ens denna lilla del. Jag vill ha kontakt med dig. Jag är en del utav dig och det kommer jag alltid vara oavsett.

Jag kan inte stänga dig ute. Du var en utav de som betydde mest för mig, du fanns alltid där och du bar alltid på det där fina leendet du har. Du ler fortfarande men det är endast munnen som ler, inte ögonen. Jag saknar ditt leende som lyste upp hela rummet. Det leendet som spred lycka.

Jag saknar våra bråk som alltid avslutades med att vi grät tillsammans. De bråk som visade att vi egentligen inte var ovänner. Vi bråkade om samma sak, helt i onödan.

Jag saknar våra evighetssamtal om allt mellan himmel och jord.

Jag saknar då du sitter och berättar om din ungdom, om när du och pappa träffades, om när du fick mig och mina syskon, när du berättar om våran barndom. Om hur olika vi är men lika viktiga trots våra skilda personligheter.

Saknar dig helt enkelt och vill för allt i världen ha dig tillbaka.

Vissa dagar går det jättebra att prata om dig. Jag kan till och med skämta om dina problem eller skratta om någon annan drar ett skämt om dessa problem. Vissa dagar kan jag sitta och gråta eller ta ut ilska på helt oväsentliga saker.

Allt detta hade varit lättare om det hade varit allt eller inget. Antingen att jag har den äkta du, hela du eller att jag inte har någonting med dig att göra överhuvudtaget. Jag har hoppet kvar för dig. Jag finns här när du är redo.