Jag har nu suttit och sorterat bilder. Jag trodde att det skulle vara känsligt att se oss, som oss. Det var varken jobbigt eller känsligt. Det kändes rätt. Jag vill inte radera bilderna bara för att det är slut utan jag gjorde en mapp som jag döpte till en gång var det vi. Trodde inte att det skulle kännas så rätt. Ordet var, var det lättaste att skriva.

Jag kan ha inbillat mig att detta inte är jobbigt och känsligt. Samtidigt har jag mått toksämst den senaste tiden. Inte nu men bara för någon dag/vecka sedan. Jag känner att detta är rätt. Att det inte är värt att laga något som är så här trasigt. Att du inte är värd mig.

Man slänger inte bort något sådant här om man påstår sig älska en person så mycket utan att se sig om och tänka efter. Jag kan inte vara värd ett dugg för dig men vet du? Det rör mig inte i ryggen. Jag har personer i min omgivning som uppskattar mig för den jag är och jag klarar mig finfint utan dig.

Jag kommer få ett bra liv. Framtiden väntar med personer som bryr sig om mig på riktigt och inte bara slänger bort mig. Framtiden väntar med nya erfarenheter. Du kan sitta kvar här och försöka få tillbaka tiden du missat pga att du var tillsammans med mig. Varsågod!