Jag är så less på att du förstör. Inte bara i din närvaro, utan i din frånvaro också. Jag kopplar låtar till dig. Jag ser folk ha den relationen det är meningen att du och jag ska ha.

Du har förstört ditt liv och du raserar våra. Skillnaden är dock att vi inte låter dig krypa oss under skinnet. Hur svaga vi än är, står vi på våra egna ben.

Jag vill inte tänka på dig men tiden är snart kommen. Det är snart två år sedan du kom hem. Då allt skulle bli bra men allt blev bara sämre.

Det är ingen årsdag jag vill minnas men tyvärr gör jag det.

För två år sedan skulle vi bli en familj igen.
</3

Det måste vara något fel på mig. Jag döljer alla känslor. Till slut känner jag ingenting. I alla fall för ett tag.
Jag tar allt med en nypa salt. Allt som sker sänker mig nästan till botten men innan jag hamnar där lyfter jag upp mig sälv och trycker bort det jobbiga. Jag pratar sällan om hur jag känner, om jag tycker att det är jobbigt eller så. Jag berättar vad som skett sedan lämnar jag det åt sidan.

Jag har blivit bättre på att prata. Men jag måste ändå vara felande på något sätt. Inte okej.

Jag är helt slut i kroppen. Jag har sovit alldeles för mycket i natt. Jag har sovit i 11 timmar. Det funkar inte. Allt blir fel. Jag har inte ens vaknat av sms:en nu på morgonen. Jag vaknade av det sista. Helt stört.

Jag stör mig på dig. Varje ord du säger. Varje andetag du tar. Trodde du skulle bli bättre men du har bara gått från ett monster till ett annat. Förstår inte hur du tänker och kommer aldrig göra det heller.

Orkar inte. Vill inte. Kan inte. Jag kommer aldrig någonsin leva mitt liv så som du önskar.

Det är meningen att jag ska älska dig. Det är meningen att jag ska vara stolt över dig. Det är meningen att det skall vara du och jag mot världen.

Jag vill ruska om dig. Få dig att vakna. Jag vill att du ska se vad du egentligen gjort. Se vad som hade vart rätt.

Jag vill inte se dig. Inte höra dig. Jag vill glömma att du existerar.

Det var inte tänkt att det skulle gå så här långt men jag har insett att detta inte fungerar längre.

Det är precis så här jag känner och ändå är det ditt blod jag har i mina ådror.

You can't think of dying when the bottle's your best friend

Jag vet att det inte finns någon som är perfekt. Man kan inte vara perfekt. Ändå pushar jag bort alla som inte är det. Kopplar bort mig. Lyssnar inte. Håller mig undan. Blundar.

Jag har hakat upp mig något stört på det. Jag kan inte släppa det.

Jag har det bra. Jag är singel och njuter till fullo. Visst, vissa stunder är det skönt att ha någon. Krypa upp i en varm famn då det är dags att sova eller kanske under en film. Det är mysa jag saknar. De andra bitarna hoppar jag mer än gärna över. I alla fall just nu.

Även fast jag är lycklig singel känns det som att alla är på mig om att träffa någon. Jag gör det när tiden är inne. Det är fint att ni bryr er men tro mig, det behövs inte. Inte just nu.



Jag har haft en riktig super sommar utan den där någon. Så klart är jag inte mer än människa. Jag får också känslor men jag är inte redo än.

Behövde skriva av mig.

Framöver kommer inte en massa sånt här publiceras. Inte lika mycket i alla fall. Hädanefter skall det mesta ner på papper.

Jag. Vill. Inte. Ha. Dig.

Funderar lite granna på förr i tiden. Allt var inte så bra. Det var definitivt inte perfekt.

Jag tänker tillbaka på bröllopet. Jag klarade inte av att sitta med efter maten på mottagningen. Hon fanns där hela tiden för sina barn. Även fast det var hennes stora dag så fanns hon där även om det bara var till att blåsa då barnet ramlat. Även fast vem som helst därinne kunde göra det stannade hon upp ur dansen och blåste.

Jag tänker tillbaka på oss då vi var vi. Det känns fortfarande konstigt att vi inte är vi men det känns inte fel. Det känns bra. Vanan att alltid ha dig hos mig. Att alltid vakna vid din sida är borta och det känns lite konstigt. Att inte ha den vanan. Att inte sakna. Ibland känner jag att jag borde göra det. Jag kanske inte borde tvingat bort allt. Ångrar det inte dock. Det är bäst att det är så här.

För att hoppa till något helt annat.

Jag mår bra nu. Jag mår bra idag. Jag har världens bästa vänner. Jag skulle aldrig kunna byta ut dem mot något. De förtjänar det allra bästa.

Det tär. Det borde inte göra det. Jag bryr mig även fast jag inte vill. Hatar att du visar två sidor. Det hade vart mycket enklare om du bara visat en. Varför ska du krångla till det?

Jag sitter här och funderar. På allt. Varför funderar jag så mycket? Jag är så rädd för att göra fel att jag hellre gör ingenting alls. Jag vet inte hur jag ska bete mig.

För mycket tankar. För mycket bilder i huvudet.

Jag känner att jag behöver prata med en vän. Lätta på hjärtat. Men jag vill inte. Jag vägrar. Jag tänker sitta här och låta mig plågas lite till innan Madde kommer hit. Hon är här om drygt en timme men det må så vara. Tjurig och töntig som man är...

Du gör mig förvirrad. Jag förstår ingenting. Är det något eller inget? Ska jag backa eller ta ett steg fram?
Problem att berätta hur du vill ha det? Jag förstår inte överhuvudtaget. Asjobbigt!

Du är fram och tillbaka. Olika varje gång. Hur ska jag då kunna hänga med?


Ja, eller nej. Inte vela fram och tillbaka. Våga chansa eller inte. Är det värt det eller inte?

Jag är känner mig glad. Jag är glad. Just nu känns det som att ingenting kan rubba mig. Det kan det så klart men just nu känner jag mig otroligt stark. 

Jag sitter här i den fortfarande utbäddade soffan. Nermyst under mitt täcke och ler för mig själv. Det känns bra nu. Jag vill att det ska fortsätta kännas så här bra.