Det måste vara något fel på mig. Jag döljer alla känslor. Till slut känner jag ingenting. I alla fall för ett tag.
Jag tar allt med en nypa salt. Allt som sker sänker mig nästan till botten men innan jag hamnar där lyfter jag upp mig sälv och trycker bort det jobbiga. Jag pratar sällan om hur jag känner, om jag tycker att det är jobbigt eller så. Jag berättar vad som skett sedan lämnar jag det åt sidan.

Jag har blivit bättre på att prata. Men jag måste ändå vara felande på något sätt. Inte okej.