Jag vill lämna dessa miljoner tankar bakom mig. Jag vill inte att dem tynger ner mig. Men dem gör det. Hur mycker jag än trycker emot så gör dem det.

Nu får det vara nog. Kan inte allt stanna upp för en stund?

Jag tog en kula för dig, och fick en smula tillbaks
För dig ska jag, göra det tusen gånger om
Jag har givit dig allt, och jag har ingenting kvar                  
För dig ska jag göra det tusen gånger om
                                                              

Jag ville inte kliva upp. Jag vill gömma mig under täcket. Inte komma fram på hela dagen. Hoppas på att allt bara var ett enda stort skämt. Ett enda stort sjukt skämt.

Jag är helt förstörd. Jag ser helt förstörd ut. Det ser ut som att jag suttit vaken i en vecka och bara gråtit. Mums vad snygg jag känner mig idag!

Jag vet att jag kan vara hård. Samtidigt förlåter jag väldigt lätt. När är det nog? När ska du sluta sänka mig? När ska du förstå att du sårar mig? Du ger mig djupa sår i hjärtat och jag börjar undra om det är det du vill.

Det är meningen att jag ska älska dig. Att du ska vara min förebild. Att du alltid ska finnas där. Allt har gått snett. För länge sedan.

Du klandrar mig för att jag inte hör av mig. Varför ska jag höra av mig till någon som får mig att må dåligt? Du kan inte ens svara på min frågor. Och då är det dina val, det är hur du valt att göra. Du är störd och jag hatar dig. Den dagen jag säger att jag älskar dig igen, den dagen är jag lika störd som du.

</3

Ja, jag är kluven. Jag är tillbaka på ruta ett. Detta är typ tusende gången jag börjar om från början. Det börjar bli en vana. Ändå vet jag inte hur jag ska göra. Hur jag ska bete mig.

Mina knän är svaga och jag bara gråter. Jag förstår ingenting. Är det inte det ena så är det det andra. Jag orkar inte. Jag kan seriöst inte ta mer. Det är anledningen till att jag valt att hålla mig undan. Inte höra av mig.

Det värsta är att du inte hört av dig till mig heller. Så många gånger som jag kämpat för dig. För vårat band. Vårat blodsband. Det spelar ingen roll vad jag gör. Oavsett,  tar du mig för givet och räknar med att jag ska orka ta allt. Jag gör inte det. Det är nog nu.

Hade jag varit stark, hade jag inte pratat med dig. Hade jag varit stark, hade jag inte pratat om dig. Hade jag varit stark, hade jag inte brytt mig.

Du är nu en nykter alkoholist. Förhoppningsvis. Vad vet jag då jag bor flera mil bort? Vad vet jag då du aldrig hör av dig? Vad vet jag då ingen berättar något för mig?

Det känns som att min familj drar sig bort från mig. Undanhåller. Inte berättar. Ljuger. Till viss del är det sant. Det vet ni själva. Vi har varit så tajta. Berättat allt för varandra. Vad har jag gjort för att ni inte ska prata med mig?

Detta tär. Men det får inte sänka mig.

Denna kväll/natt skall jag lägga mig måttligt nöjd. Just nu, känner jag mig allmänt nöjd med livet.



Kan inte sluta kika på bilderna sedan gatufesten. Det går bara inte.

Det känns som en stor börda lämnat mig. Jag känner mig lätt. Nästan så att jag kan flyga.

Jag känner mig glad. Det är helat stört att något sådant här kan få allting att vända. Jag vet äntligen sanningen.

Jag känner varken ilska eller förtvivlan. Jag kan inte förklara.

Det är stört. Jag borde inte känna så här. Jag borde vara arg. Känna mig sviken. Men jag gör inte det. Stört, helt klart. Men allt känns så värt av någon anledning.

Tack pappa för all styrka och för att jag fått lika stort hjärta som du ♥

Allt är löst. Allt är utrett.

Allt är fortfarande nytt och jag har inte hunnit smält det men det är löst nu.

Orkar inte bråka om det. Jag tar det moget och går vidare istället.

Jag förstår allt nu.

En klump i både hals och mage. Tårar som är redo att sakta rinna ner för kinden. Alldeles för mycket tankar. Ännu fler frågetecken.

Det som sker kommer sällan ensam. Allt händer samtidigt. Jag behöver inte detta. Inte just nu.

Dock har allt en mening. Jag vill ha facit i hand. Se vad som sker. Se så att jag väljer rätt väg. Det är inte lätt. Inte lätt alls...