Ja, jag är kluven. Jag är tillbaka på ruta ett. Detta är typ tusende gången jag börjar om från början. Det börjar bli en vana. Ändå vet jag inte hur jag ska göra. Hur jag ska bete mig.

Mina knän är svaga och jag bara gråter. Jag förstår ingenting. Är det inte det ena så är det det andra. Jag orkar inte. Jag kan seriöst inte ta mer. Det är anledningen till att jag valt att hålla mig undan. Inte höra av mig.

Det värsta är att du inte hört av dig till mig heller. Så många gånger som jag kämpat för dig. För vårat band. Vårat blodsband. Det spelar ingen roll vad jag gör. Oavsett,  tar du mig för givet och räknar med att jag ska orka ta allt. Jag gör inte det. Det är nog nu.

Hade jag varit stark, hade jag inte pratat med dig. Hade jag varit stark, hade jag inte pratat om dig. Hade jag varit stark, hade jag inte brytt mig.

Du är nu en nykter alkoholist. Förhoppningsvis. Vad vet jag då jag bor flera mil bort? Vad vet jag då du aldrig hör av dig? Vad vet jag då ingen berättar något för mig?

Det känns som att min familj drar sig bort från mig. Undanhåller. Inte berättar. Ljuger. Till viss del är det sant. Det vet ni själva. Vi har varit så tajta. Berättat allt för varandra. Vad har jag gjort för att ni inte ska prata med mig?

Detta tär. Men det får inte sänka mig.