Pappa, detta inlägg tänker jag tillägna dig. Jag vill att du ska veta att jag älskar dig så otroligt högt på denna jord. Jag är stolt över att du är min pappa och över den du blivit.

När jag växte upp var du som en äkta svensson-pappa. Du fanns alltid där. Du tog ut mig och mina syskon på äventyr. Varje helg gjorde vi alltid något. Var vi inte iväg och åkte skridskor på vintern så byggde du snögrottor och tunnlar med oss. For vi inte iväg och badade på sommaren så var du ute i trädgården och lekte med oss. Då gryningen föll kunde vi sitta och spela sällskapsspel.

Dagen kom då vi flyttade till Sundsvall. Det var bra till en början men det gick allt snabbare nedför. Även jag gick ner mig. I umgänge, i allt. En tid jag inte är stolt över, en tid jag vill glömma. Jag träffade Mathias som blev min räddning men den turen hade inte du. Du hade redan mamma men hon var inte till så bra hjälp över huvudtaget då det var hon som drog ner dig i fallet.

Vi flyttade in i huset i Gnarp som inte var det bästa beslutet ni gjort men vi gjorde det i alla fall. Där blev allting mycket värre. När mamma for iväg och sedan inte riktigt kom tillbaka utan hon flyttade till eget så fick ditt liv ett lyft. Det var inget du insåg då men du inser kanske nu hur det hade vart annars? Att du inte hade vart den du är idag?

Jag har fått tillbaka min pappa och jag så enormt tacksam över det. Är dock ledsen över de människor som sårats på vägen. Jag vill fortsätta ha det så här. Att du ringer mig för att berätta att allt är som det ska, att det går bra på jobbet. Att du ringer för att fråga den enkla frågan som: - "Är allting bra?".
Jag kan ringa dig också så fort jag vill något eller bara svänga förbi och säga hej och du blir glad för det. Du tycker inte att jag tränger mig på även fast jag inte bor hemma och att jag inte hör av mig. Jag är alltid välkommen.

Pappa, jag är så enormt stolt över dig! Förtsätt så här.
Jag är stolt över att bära ditt namn.