Jag vill inte att den skall finnas där. Hur mycket jag än försöker trycka bort den, ignoera den så känner jag fortfarande saknaden efter dig. Det hade vart mycket lättare om den inte varit där. Jag hade kunnat gå vidare med mitt liv och låtsas som om ingenting har hänt. Bara glömma det förflutna. Det hade vart toppen men så är inte fallet. Du är min mamma och du sårar mig som ingen annan människa någonsin sårat mig. Jag älskar dig och jag saknar dig. Jag vill inte ha det så här.

Jag tänker på dig varje dag. Jag väntar på dina samtal, på dina sms. Jag väntar på dina visa ord. Men de kommer aldrig. Det var länge sedan nu. Jag behöver min mamma då jag mår dåligt, jag behöver min mamma då jag mår bra. Jag behöver dig, förstår du inte det? Du finns inte där längre och det är så enormt jobbigt.

När jag läser igenom det jag skrivit låter det nästan som att du inte finns vid liv, men det gör du. Då kanske du förstår vad och hur det är jag känner. Pratar jag med dig i telefonen skakar du av dig det jag säger. Om du bara en enda gång kunde lyssna så tror (läs: hoppas) jag att du kan förändras. Bli den mamma som du bör vara. Den mamma som du varit.

Jag väntar på dig och kommer alltid göra det med den lilla gnutta förhoppning som jag har kvar.