Nu har det gått så långt att jag kan skratta åt dig, åt det du gör. Du är så patetisk och jag stör mig så enormt mycket på att jag inte lär mig.

Innerst inne vet jag att du aldrig kommer bli den människa du en gång var. Samtidigt väntar jag fortfarande på att du skall komma tillbaka.

Förstår du inte att du sårar alla i din omgivning. Du förstör allt du rör vid. Du är extrem på ett mycket negativt sätt. Jag förstår inte hur du kan trivas med dig själv?!

Ta dig i kragen någon gång! Du är snart alldeles ensam och övergiven. När du väl blivit det, kom inte krypandes med dina valpögon och förvänta dig hjälp så att du kan stå på benen igen. Det får du klara själv.

Jag ger snart upp hoppet om dig. Hoppas du mår bra i alla fall, det verkar ju vara det enda som räknas. Ditt välbefinnande, men resten struntar du ju i. Familjen som vi en gång varit är trasig och vi har dig att tackar för det.

Jag vill inte sakna dig. Jag vill inte känna att jag älskar dig även fast jag gör det. Det är trots allt tack vare dig att jag finns här. För det kommer jag vara evigt tacksam men kommer min mamma följa mig livet ut eller kommer hon dö ut sakta men säkert fast hon egentligen är så levande hon kan vara? Du är snart död för mig.  När du är det ska du få ett grattis för att du lyckats med vad det nu är du gör.

</3