Ingenting är som det ska. Allt är trasigt och hur det än är möjligt så faller det som redan är trasigt i ytterliggare tusen bitar. Det gör ont och det är svårt men äntligen är jag på väg uppåt.
De senaste veckorna har helt ärligt tagit knäcken på mig. Men back on track nu iaf...

Jag vet också att jag inte borde skriva något här, där alla kan läsa. Men grejen är den att det är det som känns bra. Att alla kan läsa och jag kan vara fullständigt ärlig. Jag behöver inte låtsas. Ingen säger emot. Jag vet inte, det känns bara.... rätt.

Det känns som jag gör massa förbjudet. Jag gör inte det. Jag har ingen skyldighet till någonting men känner att det är fel även fast allt bara är oskyldigt.