Massa tankar och känslor som vanligt. Denna gång tänker jag inte skriva något om hur ledsen jag är, att allt försvinner eller att inget är som det ska.

Denna gång tänker jag skriva om hur tacksam jag är för min vänner. Att jag har just dem underbara vänner jag har. Att dom förtjänar det allra bästa och hur glad jag är över att jag blivit förlåten för den senaste tiden jag inte funnits där. Jag har levt i en bubbla och jag ångrar varje dag jag inte funnits där.

 Jag har de allra bästa vännerna i världen. Det kan ingenting ändra på.

Denna helg har vart så sjukt värd. Jag har träffat de flesta nära. Jag är så sjukt glad. Blödig är jag också, men mest glad.

Låt detta vara, i alla fall för ett tag. Det är väl inte för mycket begärt?

Jag vill också vara kär!

Varför litar man på folk för, egentligen? De flesta sviker och till slut vet alla om ens djupaste hemligheter.

Varför berättar man saker som man inte vill att någon över huvudtaget ska veta att man gjort? Man vet att det är fel och att man antingen får sneda blickar eller bestämda ord tillbaka. Ändå berättar man..

Och vad har det tagit åt mig? Jag gör saker jag alltid sagt att jag aldrig ska göra. Och jag menar aldrig.

Varför kan man inte hålla saker för sig själv? Varför är det så tungt att bära? Det blir aldrig som man förväntat sig när man berättat ändå. Ändå förväntar man sig.

Och varför ska jag tänka så mycket hela tiden?

Varför ger jag alltid alla en andra chans, en tredje chans etc? Har någon gjort bort sig och inte repar sig efter andra chansen så får det vara nog. Jag är så dum ibland och ser gott i alla.

Ibland önskar jag att jag inte var jag. Att jag fick byta för en dag. Vara någon annan. Tänka som någon annan. Inte vara mig själv.

Blickar framåt. Slutar blicka bakåt. Idag och imorgon ser jag bara framtiden. Lämnar det förflutna bakom mig och går vidare. Jag tar steget. Ja, det gör jag.

Ingenting är som det ska. Allt är trasigt och hur det än är möjligt så faller det som redan är trasigt i ytterliggare tusen bitar. Det gör ont och det är svårt men äntligen är jag på väg uppåt.
De senaste veckorna har helt ärligt tagit knäcken på mig. Men back on track nu iaf...

Jag vet också att jag inte borde skriva något här, där alla kan läsa. Men grejen är den att det är det som känns bra. Att alla kan läsa och jag kan vara fullständigt ärlig. Jag behöver inte låtsas. Ingen säger emot. Jag vet inte, det känns bara.... rätt.

Det känns som jag gör massa förbjudet. Jag gör inte det. Jag har ingen skyldighet till någonting men känner att det är fel även fast allt bara är oskyldigt.

Varför låter jag mig trampas på? Varför tar jag allt? Jag förstår inte ens mig själv..

Hemma från jobbet idag. Min kropp orkar inte mer. Jag har så sjukt ont i magen och mår illa. Kroppen skakar. Jag gråter inte. Det finns inga tårar kvar.

Jag har min kära vän som ställer upp i vått och torrt. Dock har det blivit mycket de senaste dagarna och det känns inte rätt. För att jag har varit dum, får min vän lida. Timmar har spenderats i telefon och på udda ställen där ingen hittar oss. Så mycket tårar som jag fällt de senaste dagarna har jag aldrig fällt förut.

Tänk om personen kunde förstå att, no matter what, så finns jag där. Att jag tycker om personen så mycket att det finns inte. Trots att jag kanske inte borde. Mycket säger emot. Men jag lyssnar inte. Jag vill vara med dig..

Evigt tacksam till dig Kicki att du finns där hur korkad och dum jag än är..

Man kan inte alltid vara stark. Hur gärna man än vill det, så går det inte.

Jag reser mig upp men lyckas inte hålla mig uppe. Jag rasar igen. Jag faller i gråt.

Jag har så mycket jag vill säga. Så många frågor som behöver svar. Men jag kan inte. Jag får inte fram ord. Jag kan inte prata. Jag bara sitter där medans tårarna rinner.