Jag har inte kännt något behov av att skriva på några dagar nu. Det har hänt massor av roligheter och som vanligt är det överflöd av drama. Mina tankar snurrar som aldrig förr. 

Ville inte tro på dina ord men börjar nu inse sanningen. Du är en utav de viktigaste personerna i mitt liv men hur du uttryckte dig, anser inte jag vara okej och valde då att inte krusa. Du vet att vi står här. Vi kommer alltd finnas här, oavsett om du behöver det eller inte.

Det som känns så grymt fel är att du bara kan slänga bort oss. Precis som att vi inte betyder någonting för dig. Det är det som svider och det är det som får mig att börja fundera på vad vi egentligen hade. Hur nära varandra vi egentligen stått.

Min största fundering är; Är det verkligen värt det?

Detta sårar mig och jag gär säkert fel, säger fel saker etc. Jag ser det inte själv för stunden. Det gör jag inte men vet att det inte är detta jag vill.

Detta inlägg tog mig över en halvtimme att skriva. Det var jobbigt att skriva, för det är jobbigt att inse.