Jag försöker inte dölja något för dig. Frågar du så svarar jag. Du kan inte skälla på mig om du inte frågar mig, om du frågar mina och dina vänner i stället.

Jag har ingen skyldighet att berätta något för dig. Du anser inte att du gått bakom min rygg. Jag anser inte att jag gått bakom din rygg. Skillnaden är att jag inte bryr mig men det verkar du göra.

Så från och med nu. Kan vi bete oss som i den åldern vi faktiskt är?
Det blir så mycket lättare för alla om vi kan bete oss som folk. Jag vill inte ha dig tillbaka och jag har inte gett dig signaler eller dylikt, att jag vill det.
Jag har kommit över dig, var snäll och förstå det.

Låt mig leva mitt liv. Du lever ditt. Vill du smyga, smyg. Jag är inte rädd att du ska få veta allt som sker. Jag är rädd för att mina vänner sviker. Berättar jag något för dem förväntar jag mig att det stannar där. Jag vill att det kommer från mig. Det blir så lätt missförstånd annars och jag får inte en chans att förklara hur det egentligen är. Dock tänker jag inte, som sagt, berätta allt som sker. Vill du veta, fråga mig. Jag bits inte.

Du är den människan som känner mig som bäst, men du tvekar på mig som mest. Ingen har någonsin tvekat på mig som du. Jag är den jag är. Jag är den jag alltid varit. Jag är den jag alltid kommer att vara.
Är det så att du totalt glömt bort vem jag är? Nej, precis. Jag skulle inte tro det.


Jag hoppas att du är lycklig. Gör hon dig lycklig är det väl självklart att du ska vara med henne. Jag är glad för din skull. Kan inte du vara lite glad för min?