Jag har inte försvunnit. Jag finns här. Jag kommer alltid finnas här. Jag har inte glömt. Jag kommer alltid minnas. Jag vet att jag är dålig på att umgås och höra av mig. Jag ska bli bättre.

Jag gruvar mig för det som komma skall. Jag måste bli bättre, mycket bättre. Annars står jag där, pank som en kyrkråtta med hyra och räkningar som skall betalas. Jag har ingen räddning. Det är så det känns i alla fall. Jag måste klara det här. 

Jag flyttar om en vecka. Jag kommer då äntligen få göra precis som jag vill utan att känna att jag har en hök efter mig.  Jag längtar tills jag får leva mitt eget liv utan att någon annan ska försöka leva det åt mig.

Imorgon kommer min mamma hit. Om hon inte ändrar sig så klart.