Jag vill inte duga ibland. Jag känner inte att jag bryr mig samtidigt som jag gör det. Jag bryr mig inte om dig på det sättet att jag vill ha dig hos mig hela tiden. Jag vill heller inte vara den som du hör av dig till ibland. Jag vill inte duga ibland.

Egentligen vill jag inte skriva någonting om det samtidigt som jag behöver skriva av mig.

Det spelar ingen roll när du ringer, så finns jag där. Visst jag får skylla mig själv. Jag behöver inte vara tillgänglig, jag behöver inte göra mig tillgänglig men av någon anledning så gör jag det. Allt är så lätt med dig samtidigt som det är jättesvårt. Jag är kluven. Jag känner att jag varken vill prata eller träffa dig, att jag mår bättre när jag inte gör det men så fort du ringer ändrar jag mig.

Säger jag nej blir du sur. Jag hatar när du är sur. Jag hatar när jag gör dig sur. Mitt samvete spelar in och jag kan inte tänka på någonting annat.

Jag bryr mig kanske för mycket. Jag försöker ändra på det hela tiden. Men det är dig det handlar om och det gör det svårt. Jag har dig inte, och jag har inte de känslorna för dig men ändå spelar du så stor roll.

Jag vet inte vad jag vill och jag vet inte vad jag ska göra.