Jag vet att jag borde sova. Jag vill inte, jag har inte ens lust att försöka. Det är kallt och ensamt att sitta här. Nerkurad i soffan. Samtidigt är det välbehövligt och mysigt. Eller mysigt var kanske att ta i.

Jag har massa funderingar över helgen. Det är Gnarps cruising till helgen. Jag vill dit, massa roligt folk, pappa. Dock känner jag mig i vägen. Som att jag förstör. Jag vet att det bara är måndag men ni kanske förstår hur jobbigt det faktiskt är om jag gruvar mig redan nu? Det är så svårt att förklara så att ni förstår. Varför kan man inte vara vänner? Varför måste man klippa banden mellan sig och de inblandade runt omkring? Varför måste det vi haft slängas i soporna och glömmas bort?

Vi har ändå varit vi. Vi kommer inte bli vi igen. Det vet vi båda två, det vill ingen av oss. Inte du, inte jag. Du skulle vara vännen som alltid finns där. Om jag behöver någon att prata med. Om jag behöver gråta ut. Om jag behöver någon att skratta med. Du sa att du skulle finnas där. Jag trodde på dig. Jag litade på dig. Att jag aldrig lär mig...

Vi har varit vi och jag tänker inte sudda ut oss. Inte glömma oss. Du var en stor del av mitt liv. Det kan varken jag eller du ändra på. Inte Du heller för den delen. Hur mycket Du än vill.

Jag saknar inte dig. Jag saknar inte oss. Jag tycker att det är jobbigt att det blev så här. Ska vi inte ens kunna gå förbi varandra utan att du och Du blänger på mig? Ska vi inte ens kunna säga hej? Tänker du seriöst låta det gå så här långt? Så här fel?

Jag tänker inte gräva ner mig för det här. Du är inte värd det. Våran så kallade vänskap, är inte värd det. Jag tar ett steg tillbaka för att sedan ta ett stadigt steg framåt. Dina fasoner ska inte få hindra mig från att göra det jag vill. Ni kan stå runt hörnet, ni kan stå mitt framför. Det hindrar inte mig. Ni ska inte få förstöra det som komma skall.

Den stora frågan är egentligen; Varför bryr jag mig?
För att jag är jag. Jag kommer alltid vara jag och jag kommer alltid att bry mig om det som betyder och det som betytt. Jag är ingen som glömmer men jag är en som går vidare. Och det är vad jag gör nu. Jag har fått nog av att ta din skit. Nu är det nog. Vi kommer ses på vägen men förvänta dig ingenting. Jag har fått nog av att anpassa mig efter er.

Nu har jag sagt mitt. Lättat på hjärtat, i alla fall lite av det som tynger. Det känns dumt att jag bryr mig. Jag känner mig otroligt dum över det. Nu är det nog.