Det har gått som en berg-och-dal-bana på sistone. Ena sekunden kan jag sitta och skratta och det finns inte något som kan rubba mig. Andra stunden sitter jag där och vill låta tårarna falla. Gråta ut. Lätta på hjärtat. Men jag vill inte. Jag kan inte.

Jag vill inte vara svag och gör därför allt i världen för att visa att jag är stark. Det är en fasad jag byggt upp. Jag vet det. Du vet det. Jag vill inte att folk ska bry sig. För jag vill inte bry mig. Det är tufft.

Igår efter jobbet var jag först glad. Sekunden jag slängde mig i soffan slog det om totalt. Jag försökte vara glad men det ville sig inte. Jag vet att ni märker men ni säger inget. Ni vet att jag inte vill prata om det. Ni vet att jag inte vill att ni märker.

Det är så stor skillnad på mig som glad och mig som nere. Jag vill vara den glada, flamsiga, knäppa personen som man skrattar både med och åt. Jag tycker inte om den patetiska mig. Den delen kan slänga sig i väggen.

Det är alltid samma sak. Så klart är det en del runt omkring men det är alltid samma sak som sänker mig till botten. Jag orkar inte.