Sitter i soffan nu. Den är fortfarande utbäddad. Jag sitter och funderar och det är dumt. Mycket dumt. Det är så mycket tankar som snurrar i huvudet på mig.

Jag behöver inte ta all skit. Jag förtjänar inte den, ändå tar jag emot den utan att säga ett ljud. Jag bara finner mig. Jag borde inte göra det men jag gör det ändå. Jag låter dig tracka ner på mig. Jag blir ständigt trampad på, precis som stenen som fastnat under din skosula.

Du ljuger. Du förvränger sanningen och du ljuger. Hur kan du? Jag tänker aldrig bli som du. Jag tänker aldrig sjunka till din låga nivå.