Varför låter jag det du säger sänka mig? Varför känner jag mig usel över att jag gått vidare?
Ikväll fick jag en förklaring över varför du inte längre har mig kvar, varför du blockat mig och raderat mitt nummer. Jag fick även en fin förklaring om varför du ville umgås.

Dock kom den förklaringen för sent. Dessutom kom den tätt påföljd av en mängd elaka ord. Inte nog med det gav du en liknande förklaring till en annan ikväll.

Jag vill inte säga att du är patetisk för i mina ögon var du så mycket mer, men det är du. Patetisk och ensam. Du har dig själv att skylla. Jag fanns där men du knuffade bort mig. Vi var aldrig något och vi kom aldrig så långt att vi skulle bli något. I mina ögon. Du är svår och jag förstår mig inte på dig. Du är min vän, jag vet inte om jag är din.

Dina ögon kan lura vem som helst, det vet du och därför leker du.
Jag finns här som din vän om du behöver mig. Tills dess tänker jag inte slösa min energi på dig.

Detta inlägg var jobbigt att skriva. Jag ser nu den personen som jag inte velat se tidigare. Den personen alla andra sett. Jag var blind, jag ville inte se.

Jag hatar inte dig. Men jag hatar att det du säger tar.

Jag behövde skriva av mig så att jag kan sluta bry mig. Ni vet inte vem det är. Bara de allra närmsta gör det. Det är inte säkert att ens de förstår allt detta. Må så vara.