Jag känner mig så enormt usel då jag och Mathias bråkar och tjafsar. Det känns inge bra alls. Jag vill inte bråka.

Det jag hatar ännu mer är att folk ser mig som en satmara som bara skäller och domderar men jag är ingen sådan. Jag vet att jag inte är sådan. Grejen är att jag tar rätt mycket tills det kokar över och då blir jag så enormt besviken. Det är oftast så det är. Jag blir inte arg, jag blir besviken och ledsen.

Denna vecka har jag pratat med Mathias om att vi ska åka och träna men han planerar in andra saker hela tiden eller så vill han bara inte även fast vi bestämt. Ikväll frågade Mathilda och Anton om Mathias ville följa med imorgon och det vill han gärna om han inte jobbar då de ska dit. Då känner jag bara så här: "Jaha, ja, då duger jag väl inte då". Självklart så får han åka iväg och träna med andra men jag känner mig som om jag inte riktigt räcker till. Det är asjobbigt. Detta var ett exempel.

Sedan att jag och Mathias skulle tvätta idag för att han behövde kläder som låg i smutsen så hjälper han inte till att bära upp grejerna. Jag förstår liksom inte. Han hjälpte till innan Mathilda och Anton kom men inte efter. Det är som att han inte kan visa att han gör sådana saker och jag hoppas verkligen att det inte är så.

Jag låter säkert egotrippad i det här inlägget men då får det så vara. Skulle jag skriva varenda detalj som egentligen hör till så tar detta inlägg aldrig slut. Jag får välja de "viktigaste" och då blir det så här.


Nu när jag läste igenom detta inlägg märkte jag att jag skrev smutsen. Jag trodde jag sa tvätten men så var inte fallet. Jacqueline, jag säger också smutsen :)




Jag älskar dig Mathias Eriksson! Jag vill inte bråka med dig, det gör ont.