Jag orkar inte ta något mer. Det händer saker exakt hela tiden och jag klarar inte av att ta något mer. Det blir för tungt att bära. Jag är bara människa och en väldigt svag sådan, i alla fall har jag blivit. Under ett år nu har det hänt så mycket att jag inte ens vet vad glad och lycklig är snart. Jag känner mig som en zombie som lever sin egna värld, bortom verkligheten.

Helst skulle jag vilja skrika ut till allting så jag slipper bära på bördan men jag har för mycket respekt för det. Jag älskar personerna i fråga alldeles för mycket för att utsätta de för något sådant. Jag skall aldrig, aldrig, bli som er. Jag ska köra mitt eget race.

Blir det inte ändring så stannar jag inte kvar. Och jag vet precis vart jag ska ta vägen i sådana fall. Hör ni hur det låter? Jag vet redan vart jag ska bege mig för att slippa all hat som alla tyr varandra. Så här ska det inte vara. Förstår ni inte det?