När ska du lägga av? När ska du sluta ljuga? När ska du börja bete dig igen? Att du inte svarar när jag ringer eller när jag sms:ar. Att du inte ringer tillbaka då jag pratat in på röstbrevlådan. Det kan jag leva med, men behandla dina andra barn, mina syskon, som att dom är ditt allt. För det är dom väl? Det är det du säger i alla fall innan alkoholen tar över ditt sinne. Gå ut med det i stället och var ärligt mot dig själv. Mitt förtroende har du redan slarvat bort, och vet du vad? Det kommer inte tillbaka. Du är min mamma men du har försummat all respekt jag någonsin haft för dig. Ta tag i ditt liv och ta hand om dina barn som fortfarande är för små för att flytta hemifrån. Ta hand om Ellen! Fattar inte att du kan leva med dig själv. Det är bättre nu än vad det var för ett år sedan men det är fortfarande inge bra. Hade du inte vart min mamma hade jag sagt upp kontakten helt och hållet med dig för länge sedan! Hoppas du läser och tar åt dig!

Stor vidrig klump i magen och tårar som sakta börjar rinna ner för kinderna. Jag förstår inte hur det har blivit så fel. Jag förstår egentligen ingenting. Jag vet att jag inte borde skriva det här här för ni har egentligen ingenting med det här att göra. Men nu är det såhär och jag tänker inte radera det.