Lördag. - 4 april 2009; vart tog vi vägen?
Vad har hänt? Vi som alltid haft varandra. Bara för att mamma och pappa går skilda vägar behöver väl inte vi göra det? Det här är så vidrigt jobbigt. Hela familjen splittras. Jag tar inte er som främlingar utan jag tar er som mina systrar. För det är det ni är, inga främlingar. Men varje gång jag kommer till Gnarp känner jag mig som en främling som klampar in och stör er i eran glaskula. Inte äldsta barnet, inte äldsta syskonet. Jag blir mottagen som en främling. Ett osäkert hej, en osäker kram. När det väl är dags att gå är det precis som om att ni då vet vem jag är. Ett hjärtligt hej då men ett osäkert välkomnande. Jag har tröttnat på det här. Jag vill inte ha det så här. Vad är det jag gör som är så fel?
Orkar inte bära på det längre. Det behövde komma ut.
Johanna
Jag vet precis vad du menar och jag känner likadant. Jag tycker att det är jätte tråkigt att det ska vara såhär och det är verkligen jätte jobbigt... Allt går bara utför men du ska veta att jag är jätte tacksam över att jag har dig, att vi står varandra så nära, att du alltid finns där. Det betyder jätte mycket för mig, det ska du verkligen veta! <3
Jag har inte tänkt på det tidigare och jag är jätte ledsen om jag fått er att känna så.. Jag tycker att ni är dom mest underbara stora systrarna man kan ha, ni ställer alltid upp och ni är alltid så snälla och glada.. Ifall ni känner att vi glider ifrån varandra så vill jag bara säga att jag saknar er jätte mycket och att det är väldigt tomt utan er.. Jag ska minsan se till att ni känner er som mina storasystrar som ni är när ni kommer och hälsar på, det är det minsta jag kan göra.. Ni betyder så mycket för mig! Puss och Kram från lillasystern Pernilla <3
