Jag kan seriöst inte hålla mig härifrån. Bloggen har bivit som ett beroende. Helt sjukt!

Jag har tänkt på en sak. As usuall. Det är svårt att säga: -"Jag älskar dig" till en person. Rädslan att inte få samma ord tillbaka. Rädslan att få blicken: "Är du dum i huvudet". Jag har i alla fall svårt att säga det. T.o.m. till mina egna föräldrar och syskon. Något som borde vara så självklart. Jag älskar min familj, det är klart jag gör. Men det tar emot i kroppen när jag vill uttrycka det. Typ "Säg det inte, du kommer ändå inte få samma sak tillbaka. Du kommer bara göra bort dig". Samma sak med Mathias i början, fast då kom det bara. Det var så fult. Jag åt alltid daim, alltid. Så sitter vi på bussen hem till honom i början av vårat förhållande. -"Jag älskar daim. Fast jag älskar dig mer." Släppte jag ur mig. Jag kommer aldrg glömma klumpen i magen efter jag sagt det. Det var ju inte meningen. Det bara kom. Men klumpen släppte då han sa att han älskar mig tillbaka.
Samma känsla att inte våga säga hade jag när Mathias och jag hade det lite tjärvigt. Men nu är känslan borta, tack och lov.
Igår vet jag inte hur många gånger jag tänkte säga: " Jag älskar dig" till pappa men det gick inte. Det tog emot. Det borde det inte göra men det gjorde det. Jag samlade på mig mod och sickade ett sms till honom på bussen hem till Sundsvall med innehållet: "Jag älskar dig!". Klumpen kom, men försvann när pappa svarade samma sak tillbaka. Vad är jag så orolig för? Varför känner jag den rädslan? Klumpen i magen? Den borde inte vara där då det är en självklarhet att kunna säga "jag älskar dig" till en famijemedlem. Speciellt en famijemedlem.

Det här gör mig förvirrad.